Svackan fortsätter på halvfart känns det som. Vet inte om det är hösten eller bloggarna eller skulden eller plikten. Men något är skevt. Distansen, den eviga distansen. Den gör mig olycklig, men jag söker den ändå oavbrutet. Bara så du vet.
Ett jävla tjat
1 kommentar
Är det inte bara så det är när det är höst? Vem kan må bra när ljuset försvinner och mörkret tar över…?