Min vik

Jag tröttnar aldrig på Årstaviken. Ibland springer jag runt den. Ibland går jag runt den. Ibland tittar jag bara på den.

Idag lubbade jag runt den bland höstlöv och hög luft. Jag springer alltid motsols, börjar på skuggsidan vid Årstaskogen med kuperad terräng. Sedan avslutar jag på Södermalmsidan med folkvimmel och liv och rörelse vid båtklubbarna. Jobbigast är backen upp från Tantolunden till fästet av Liljeholmsbron. Då har man 8 kilometer i benen och 30 graders motlut. Eller nåt.

Årstaviken. Det är min vik, and I’ll cry if I want to.

Bilder från förra sommaren.