Retrospektiv eller vad det heter

Johanna säger ju alltid kloka saker. Och nu gjorde hon det igen. Vi pratade om det ständigt återkommande temat "avslöjar jag för mycket på min blogg och borde jag inte hålla käft och försöka reda ut saker IRL istället för att blogga om det?". Hon var nog inte för eller emot sådär direkt, men jag kände själv att det lätt eskalerar när kommunikationen är enkelriktad. Utan svar kan man fortsätta mässa, fortsätta propagera, fortsätta bygga bilden av sig själv som missförstådd grubblare. I själva verket är man minst två, ibland flera, om det mesta. Och det finns ingen enda sanning, eller enda bild av hur en situation eller möjlighet ser ut. Samtidigt är det svårt att skriva med samma intensitet när allt är uppdiktat. För även om allt inte är rakt igenom verklighetsskildringar så har det ofta bäring i det verkliga livet. Utan den bäringen tror jag att jag skulle förlora min röst.

Nu flummar jag mer än vanligt. Är det ens möjligt undrar du? Ja, det är det.

Och alla läser här. Familjen, vännerna, kollegorna, uppdragsgivarna. Och alla drar slutsatser, summerar ett och två till tre när jag själv inte ens hunnit ta fram miniräknaren. Tål att funderas på. Just att jag själv skriver facit fast jag inte ens vet frågan.

Kanske är det Radical honesty som Elin skriver om som är grejen i verkligheten, men kanske inte på bloggen?

"Jag har börjat praktisera ärlighet och rakhet istället för att ligga
vaken på nätterna och grubbla över mina relationer. Det har lett till
en jävla massa jobbigheter och krashade kärleksrelationer. Men fan vad
jag i alla fall har sovit gott."

Inlägget är mycket längre än så. Läsvärt tycker jag. Och kommentarerna till inlägget är minst lika bra. Och de tycker olika, precis som det ska vara. Gå dit och läs nu då.