Vi har redan sagt hejdå tar kommunikationslandskapet på allvar


Vi-har-redan-sagt-hejda Daniel Åberg har skrivit en bok om min hjärna (eller hans egen, svårt att säga). Den heter Vi har redan sagt hejdå. Jag sträckläste den mellan Stockholm och Chicago i söndags och redan någonstans över Oslo förstod jag vart jag var på väg.

Det är en mörk bladvändare som trots huvudpersonens ältande och interna diskussioner med sig själv lyckas driva berättelsen framåt. Och med framåt menar jag bakåt, i alla fall sett till vad jag upplever som berättelsens huvudtema – rädslan för att binda sig, känna riktiga känslor eller kanske jobbigast av allt, vara vuxen.

Eftersom jag känner författaren Daniel och några till i hans närmaste krets (bland annat hans fru och en av hans bästa kompisar) försökte jag förstås tolka in detaljer från verkliga livet i den fiktiva berättelsen. Jag hittar ett gäng, men de är tillräckligt vaga för att jag ändå inte ska kunna placera in hela personer i storyn. Kanske är det för att jag känner Daniel för dåligt, eller så är det för att berättelsens karaktärer helt enkelt är remixar och inte kopior på existerande människor. Lika bra så.

Vi har redan sagt hejdå får mig att må dåligt. Den får mig att inte tycka om mig själv och den får mig att tappa hoppet en smula. Därmed inte sagt att det är en dålig bok. Tvärtom. It's me, not you. Sällan har jag läst så perfekt avvägd och balanserad skriftlig dialog. De mail som skickas mellan några av personerna kunde vara tagna direkt från min inbox och de beskrivningar av sms-beteende, avvägningar och "strategier" i den mänskliga kommunikationen känns extremt realistiska, för att inte säga autentiska. Av tradition tycker jag även om böcker som utspelar sig i Stockholmsmiljö med många hänvisningar till platser jag känner till.

Jag gillar Vi har redan sagt hejdå för att den inte duckar för vårt kommunikationslandskap. Att den inte bortser från vardagsdominerande inslag som Facebook, sms och bloggar utan istället gör dessa till en bärande del i berättelsen. Precis som de ofta kan vara i verkligheten.

Jag känner mig som sagt väldigt lik huvudpersonen Filip i mycket, även om det extrema seriedejtandet han ägnar sig åt i boken känns lite främmande. Jag önskar jag kunde säga att jag inte tänkte som honom och jag önskar jag kunde säga att det ordnar sig. Men det kan jag inte.

Vi har redan sagt hejdå är en bok jag önskar att jag själv hade skrivit, men jag hade gärna sluppit erfarenheterna och orsakerna till att jag känner så.

Köp den. Läs den. Deppa lite. Gör något.

Publicerat av Fredrik Wass

Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är ok. Bloggar även på bisonblog.se om internet, samhälle och media.

Ett svar på ”Vi har redan sagt hejdå tar kommunikationslandskapet på allvar”

Kommentarer inaktiverade.