Vi låtsas som att vi har kontroll. Som att vi kan planera och lägga upp strategier, tänka framåt och vara rättvisa. Ändå är vi bara timmar eller minuter från katastrofen. Hela tiden.
Vi är bara dagar från ett postapokalyptiskt mayhem. Det har vi alltid varit. Vissa försöker smaka på ett liv utan samhällsstrukturer genom att frivilligt utsätta sig för risker eller extrema förhållanden. Klättra uppför ett berg eller så. Andra får det rakt i knät med SJ som avsändare, eller varför inte ett askmoln på himlen. Det välordnade, och så vardagligt att det nästan inte går att skönja, blir kritiskt livsuppehållande på en vecka.
När jag blir magsjuk tänker jag alltid på hur nära katastrofen vi är, hur snabbt kroppen kan brytas ned och hur fort det skulle gå att slå ut ett samhälle. När jag sitter som ett rumänskt barnhemsbarn om nätterna och vaggar fram och tillbaka på grund av smärtorna, är jag i mitt uppvärmda medelklasshem inget annat än ett djur.
Våra nya vanor blir självklarheter och krav, istället för fantastiska möjligheter och lyx, som det var för bara en generation sedan, eller två. Det har att göra med vår anpassningsförmåga. Det aset. Vi kan justera både psyke och fysik till nya förhållanden, och vi gör det snabbt. I alla fall om vi lyckas ta oss igenom den första chocken eller katastrofen. Klara de första veckorna.
Jag är en dålig överlevare.
Jag söker efter eventuella IED:s längs med vägen, väster om Mazar-e Sharif i december 2009.