Jag får ytterligare bevis på att verkligheten är internet, och tvärtom. Jag känner för att vara osynlig på nätet. Jag loggar ur alla chattar och meddelandetjänster. Jag skriver färre uppdateringar och när jag gör det är de oinspirerade. Men jag producerar. Jag jobbar. Bakom kulisserna.
Samma sak med den fysiska världen. Jag vill inte gå ut, jag vill inte visa mig. Jag har sedan länge passerat de accepterades gräns. Vill inte visa mig nu. Så här. Skäms. Så enkelt är det.
Stannar hemma. Arbetar vidare. Tränar lite. Håller ut.
Ingen kan hjälpa mig nu. Ingen hjälper mig nu.
6 kommentarer
Hold on.
Hold on.
Du hjälpte mig. Jag kan inte hjälpa dig. Men du behöver aldrig någonsin skämmas för mig. Aldrig. Varm kram.
Klart du ska fortsätta. Kanske är orden hjälpen. Orden bildar nya mönster och genererar nya tankar.
http://www.ted.com/talks/sarah_kay_if_i_should_have_a_daughter.html
Kram.
Tack för peppen. Känns faktiskt bättre nu. Tror det var ljuset.