Kategorier
Bloggen

WTC

Ground Zero

Det slutar skaka. Den akuta tystnaden som uppstår avbryts nästan direkt av sprinklersystemet som drar igång och vattnet strilar i perfekta strålar över allt det som för sekunder sedan var min vardag. När jag springer fram till fönstret tänker jag på förlusten av min nu vattenskadade dator som jag fick för bara två dagar sedan och hur hela situationen känns som en filmscen. Jag hoppas försäkringen täcker sprinklerhaveri.

Var är Annie? Det är min tredje tanke. Vi skildes åt för bara fem minuter sedan nere vid entrén till tornet. Jag springer fram till fönstret och tittar ut. Staden finns inte. Jag ser bara rök i hundra gråa nyanser bolma ut från våningarna under mig. Närmast huskroppen brinner det.

Annie sa att hon skulle åka direkt till kontoret. Kanske har hon hunnit undan? Från vad? Mina medarbetare befinner sig alla vid fönstren. Några skriker, andra står tysta. Ingen förstår något. Alla vet.

“Vi måste ner! Vi tar trapporna!”, skriker Meredyth. Hon finner alltid råd. Även nu.

Just när vi andra verkar bryta oss loss från den förlamande overklighetskänslan hör vi en kraftig explosion. Den känns nära. Men ingenting skakar den här gången. När jag återigen vänder blicken ut mot den nu helt askfyllda himlen ser jag vad som antagligen är en spegel av den situation vi befinner oss i. Mitt på det andra tornet har en bomb sprängts. Flera våningsplan är raderade och röken som sprids från huskroppen blandar sig med röken från vårt torn.

Det är nu paniken sveper in mig i ett töcken och jag låter mig bäras med av flyktkänslorna. Jag kastar mig mot dörren till ett av trapphusen för att försöka ta mig nedåt. När jag öppnar den möts jag av tjock rök och avlägsna skrik. Det går upp för mig att vi är fast här uppe.

Vi måste ut! Måste bort! Måste få tag i Annie. Mobilen har ingen signal. Tornet är strömlöst. Och jag måste bara vila lite.

Det här var mitt bidrag i förra veckans uppgift från Pennfajten.

Av Fredrik Wass

Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är ok. Bloggar även på bisonblog.se om internet, samhälle och media.

1 svar på ”WTC”

Stängt för kommentering.