Oskrivandet

Det finns så mycket jag vill skriva om, men jag skulle känna mig som en tonåring om jag gjorde det. Hur min kropp är min fiende. Hur all träning inte biter längre. Hur ålder känns. Vad som händer när man vill ha något eller någon men distraherar sig med allt annat och alla andra för att stå ut med avvisandet, distansen.

Det senaste året har skapat många tankar som jag inte skriver här i rädsla av att upprepa mig själv, men också framstå som naiv och okunnig inom det här så kallade livet. Pusselbitar förväntas vara på plats nu. Ordning i leden. Det passar sig inte med tvivel och funderingar, grubbel och gnissel. Det är sånt som möjligtvis hör hemma hos 20-plussarna, inte de karriärpeakande 35-åringarna. Vi vet ju hur det ska vara nu, hur landet ligger (at our feet, för den som undrar).

Det finns en konflikt i att vilja stanna kvar i det ofärdiga och det som skaver, men samtidigt tillhöra vuxenvärlden utan tvekan.

Publicerat av Fredrik Wass

Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är ok. Bloggar även på bisonblog.se om internet, samhälle och media.

Ett svar på ”Oskrivandet”

  1. Jag tror att de där funderingarna, grubblen och gnisslandet är någonting som finns inom alla, oavsett ålder, civilstatus och yrkestitel. Annars skulle väl världen vara full av lyckliga kärnfamiljer och så är det inte. Angående distansen så är vi nog ibland väldigt bra på att skapa den själva.

Kommentarer inaktiverade.