De senaste veckorna har allting eskalerat. Och då menar jag allting. Det som är bra och det som är dåligt. Träningen har fallerat. Maten har varit skadlig. Psyket har varit i obalans. Men med någon slags mening gissar jag.
Den senaste veckan har varit en urladdning på flera plan. Ett oväntat möte med en vän som kan leda till en rejäl vändning under lång tid framöver. Ett annat väntat möte som skapat mycket oro och stress, men som egentligen inte hade skäl att göra det.
Samtidigt en tacksamhet för att vara på rätt plats.
Jag kan inte fly från mig själv, men jag blir bättre på acceptensen. Att våga stanna i känslan även när den gör ont, och inte alltid går över.
Något slags framsteg.