Anti-tid. Några veckor som blir ett hål i årstiderna. Det rullar på. Bilen går bra. Mätafårikly spiking.
Var är du ikväll? Jag kan bara se vattnet här utanför. Och det har en ny färg nu. Djupaste blå möter kallaste grön. Precis som det ibland gör…
Det är liksom ingen brådska längre. Jag ska inte gå någonstans. Jag kommer inte att försvinna. Det gör mig förvirrad, rastlös men också upprymd. Märkligt det där.
Jag sörjer henne varje dag. Inte som i att längta tillbaka. Inte som i att det kunde blivit på något annat sätt. Bara sorg. Känslan av att ha…