Jag förbannar min egen naivitet. Men är samtidigt glad att hjärtat inte tappat all
känsel. Det gör ont på rätt ställe och fungerar alltså fortfarande. Framåt, framåt.
Jag känner kroppen. Musklerna värker. Lederna värker. Fransarna på menisken skaver och gör mig knäsvag i dess allra mest bokstavliga mening. Jag stapplar runt i lägenheten lika stel…
4 kommentarer
It’s a blessing and a curse, hela hjärtprylen.
Hatar det. Hjärtat alltså. Så jävla fucking värdelöst är det.
Man borde kunna lägga det i ett skåp och plocka fram det om man mot förmodan skulle få för sig att man hade någon nytta av det.
Jag står här i ett hörn och påminner om att det VISST är bra att ha, men det är helt ok om du inte lyssnar på det förrän du håller med.