Kategorier
Min relation till musik

5 skäl att inte gå på konsert

Jag fyllde år i veckan och börjar med stormsteg närma mig ”En man som heter Ove”-ålder samt även ha samma konstant skeptiska inställning till allt och alla. Vidrigt jag vet, men en liten ventil kan vara att skriva blogginlägg om saker som stör mig.

Så, som Peter Griffin brukar säga; This really grinds my gears när det gäller att gå på konsert.

  • Längden. Jag är två meter lång och tänker nog lite för mycket på det faktum att jag alltid står i vägen för någon, om jag inte står längst bak eller sitter ner. Det är såklart ett större problem för den som hamnar bakom mig än för mig, som ser långt över publikhavet, men det gör mig ändå onödigt självmedveten – något jag inte vill vara när jag är på konsert.
  • Männen. De trycker sig fram, de vacklar runt på fyllan, de har en djupt initierad och högröstad diskussion med polarna om något helt annat än det som händer på scenen. Nästan som ett liten hobbyrumsmöte där mitt i publiken.
  • Mobilblixtarna. Att folk skulle sluta fota eller filma med mobilen är nog en omöjlighet. Jag gör det själv då och då. Men det är komiskt att se när människor filmar eller fotar 60 meter från scenen med blixtljuset på, som att det skulle ge någon som helst effekt. Den enda effekt det får är att de fem närmaste personerna lyses upp och alla runt om tvingas se på dessa ryggtavlor i några sekunder istället för scenljuset. Dessutom fotar och filmar folk oftast när det är som absolut sämst ljus från scenen (som igår när det kom ett akustiskt parti mitt i konserten och ljuset dämpades). Vad är det för FEL på människor? Vi har ju kameror med oss varje dag i mobilen, hur kan man undgå att förstå enklaste fotokunskap när vi fotar mer än någonsin i mänsklighetens historia?
  • Huvudbonader. Det kan ha varit kopplat till stilen på bandet på scenen, men alltså keps, vegamössa, basker, stickad luva, ja antalet olika typer av menlösa huvudbonader som kändes direkt hämtade från någon slags maskeradfest.
  • Partryckarna. Igår hade jag ett par framför mig som förutom att vagga med till varje låt, tätt tryckta mot varandra, även planerade sin nästa semester. De. Bokade. Flyget. Via. Mobilen. Mitt. Under. Konserten. Mannen använde även sin tjej som underlag när han skulle trumma takten till musiken (okej, kan väl erkänna att även jag gjort det någon gång, dock ej på konsert). Cue grovhångel såklart, vilket i sig inte måste vara störande, men lätt distraherar när det sker 25 centimeter framför ens eget ansikte.

Med ovanstående sagt är det bara att konstatera: Ja, jag har blivit en bitter gammal man, men det får man väl inte säga i det här landet längre.

Kategorier
ego kropp mat Min relation till

En av böckerna

Jag har ett färdigt synopsis i min digitala byrålåda. Det har redan skickats iväg flera gånger. Än så länge inget napp. Artiga refuseringar. Kanske hade jag hybris som trodde att fler skulle vara intresserade, eller i alla fall vilja diskutera mitt förslag. Jag tycker jag har skapat något som är både spridningsvänligt och relevant, aktuellt och personligt. Kanske har den samtidsoptimerade delen av mig själv tappat instinkterna.

Men jag fortsätter söka en beställare. Skribenten i mig kan aldrig leverera utan krav.

Kategorier
bilder Min relation till träning

Poletten

Beach 2012 - Day 1

Jag vet ju att det gör mig lugn. Jag vet ju att det gör mig glad. Jag vet ju att det gör mig bättre.

Ändå känns det som att jag måste gå genom livet och glömma träningens effekter, om inte varje dag så i alla fall varje vecka.

Det är bara att gå dit.

Gå dit sa jag.

Det löser knutarna, rensar bort bruset, tar fram det som är viktigt.

Ändå är motkraften stark. Ändå blir jag ibland kvar i tron att jag inte orkar, vill, kan, har lust.

Men det handlar inte om lust eller vilja. Det handlar om en snabbfix helt utan psykofarmaka. Naturgodis för hjärnan.

Träning. You’ve got all the answers.

Kategorier
Min relation till

Min relation till fakturering

Idag har jag jobbat ganska duktigt. Jag har styrt upp lite intervjuer, mailat uppdragsgivare och fakturerat. Det sistnämnda tillhör en sån där sak som man som egenföretagare både fruktar och älskar, saknar och hatar.

När jag fakturerar gör jag det hardcore. Jag gör fakturorna i Excel (i alla andra sammanhang använder jag bara moln-tjänster som Google Docs, Flickr, Dropbox etc). Jag tror att jag vill plåga mig lite genom att jobba i Excel, och dessutom använder jag min äldsta dator som brukar börja hosta nämnvärt när programmet startar.

Det är som en liten ritual när jag fakturerar. Jag måste vara på rätt humör (alternativt desperat efter pengar) och vara i ett pågående flow (det vill säga ha gjort massa andra grejer innan så att faktureringen går av bara farten).

  • Att fakturera är som att slå in en present till sig själv, glömma bort den och sedan bli glatt överraskad en månad senare när pengar dyker upp på kontot.
  • Att fakturera är som att byta jobb för en dag och bli en sifferkåt revisor med Matrix-drömmar (siffrorna ska rulla!).
  • Att fakturera är att säga hej då till det som var och gå vidare, men också säga välkommen till framtiden utan bagage.
  • Att fakturera är att dö en smula, för att sedan återuppstå lättare i sinnet men framförallt rikare.

Det är min relation till fakturering.

När jag fakturerar äter jag det här:
After

Kategorier
kropp Min relation till träning video

Min relation till träning

Tjur Ruset Fredrik Wass

Jag minns att jag för ganska längesen diskuterade träning med Caroline, och mitt under samtalet drog jag en slutsats jag inte var beredd på. Jag är en sån som tränar.

Under i princip hela mitt liv har jag varit missnöjd med hur jag ser ut. Jag har hela tiden placerat mig mentalt bland de som är i dålig form. Jag har helt enkelt definierat mig som en lat, överviktig och osund person. En som väljer soffan före promenaden, datorn före cykelturen. Så långt ifrån ”sportkillarna” i högstadiet man kan komma. Ännu längre från långdistanslöparna i mediebranschen (ALLA springer nuförtiden). Jag har varit musikern, relationsprataren, skribenten, bloggaren. Men inte den som tränar.

Men jag tränar.

Jag väger enligt alla rimliga beräkningar 20kg för mycket, men kan springa 2 mil utan att stanna.

Stockholms kvartsmarathon

Genom åren har jag tränat hockey, volleyboll, boxning, spinning, löpning, styrketräning, innebandy, tennis och badminton. Bland annat. Under ”dåliga perioder” tränar jag 1-2 gånger i veckan. Under bra perioder blir det 3-4 gånger.

Boxning träning

Jag tränar för att äta. Och jag tränar för att begränsa mig. Jag tränar också för att tankarna inte ska trilla ner alltför djupt i det svarta. Boxning fungerar bäst när det handlar om att tränga ut tillvaron till ett mikroskopiskt flimmer långt bak i huvudet, och fokusera på här och nu, vinna eller förlora.  boxning träning gym

Min relation till träning varierar konstant, men avslutas aldrig. Goda och onda cirklar kommer och går, och jag njuter när jag fått igång rutinerna ordentligt. På samma sätt mår jag dåligt när jag inte kommer iväg och prioriterar bort det. Men träningen är alltid kvar, den är min livlina.

Morgonjogg vid vattnet i San Francisco. Foto: Miriam Olsson Jeffery
Morgonjogg vid vattnet i San Francisco. Foto: Miriam Olsson Jeffery

Även om jag ofta är missnöjd med min kropp är jag nöjd med hur den svarar. Den sviker mig nästan aldrig. Jag är van vid att inte ha ont. Jag känner mig aldrig stel i rygg eller axlar. Ibland har jag ont i knäna efter volleybollträningarna, men det är överkomligt, och relaterat till de där 20 kilona.

basket träning

Sammantaget ställer min kropp alltid upp för mig. Jag räknar med att den ska vara stark och lång och att jag ska kunna lyfta tunga saker när det behövs. Kroppen ska även kunna förflytta mig dit jag vill och jag skulle bli uppriktigt förvånad om jag inte när som helst, vid ett givet tillfälle, bara kan gå utanför dörren och gå några mil utan att bli helt slut.

tennis träning

Jag tänker ibland på hur mitt liv skulle se ut om kroppen började protestera. Som när vi gick på patrull i Afghanistan med ungefär 35 kg utrustning på oss. En normal fotpatrull gick vi kanske 5-7 kilometer. Det kunde ta fyra timmar, inräknat att vi pratade med folk på vägen och stannade upp då och då. Men kroppen sa inte stopp. Det kunde förstås vara jobbigt och varmt och man kände det rejält dagen efter, men ändå. Det gick bra.

afghanistan däck

Jag är en sån som tränar. Men det är inte min identitet.

Vad är du för en? Det vore kul att höra hur du ser på din egen träning, och kropp. Gör den det du vill?