Taggarkiv: musik

Band of horses Stockholm 9 mars 2017

5 skäl att inte gå på konsert

Jag fyllde år i veckan och börjar med stormsteg närma mig ”En man som heter Ove”-ålder samt även ha samma konstant skeptiska inställning till allt och alla. Vidrigt jag vet, men en liten ventil kan vara att skriva blogginlägg om saker som stör mig.

Så, som Peter Griffin brukar säga; This really grinds my gears när det gäller att gå på konsert.

  • Längden. Jag är två meter lång och tänker nog lite för mycket på det faktum att jag alltid står i vägen för någon, om jag inte står längst bak eller sitter ner. Det är såklart ett större problem för den som hamnar bakom mig än för mig, som ser långt över publikhavet, men det gör mig ändå onödigt självmedveten – något jag inte vill vara när jag är på konsert.
  • Männen. De trycker sig fram, de vacklar runt på fyllan, de har en djupt initierad och högröstad diskussion med polarna om något helt annat än det som händer på scenen. Nästan som ett liten hobbyrumsmöte där mitt i publiken.
  • Mobilblixtarna. Att folk skulle sluta fota eller filma med mobilen är nog en omöjlighet. Jag gör det själv då och då. Men det är komiskt att se när människor filmar eller fotar 60 meter från scenen med blixtljuset på, som att det skulle ge någon som helst effekt. Den enda effekt det får är att de fem närmaste personerna lyses upp och alla runt om tvingas se på dessa ryggtavlor i några sekunder istället för scenljuset. Dessutom fotar och filmar folk oftast när det är som absolut sämst ljus från scenen (som igår när det kom ett akustiskt parti mitt i konserten och ljuset dämpades). Vad är det för FEL på människor? Vi har ju kameror med oss varje dag i mobilen, hur kan man undgå att förstå enklaste fotokunskap när vi fotar mer än någonsin i mänsklighetens historia?
  • Huvudbonader. Det kan ha varit kopplat till stilen på bandet på scenen, men alltså keps, vegamössa, basker, stickad luva, ja antalet olika typer av menlösa huvudbonader som kändes direkt hämtade från någon slags maskeradfest.
  • Partryckarna. Igår hade jag ett par framför mig som förutom att vagga med till varje låt, tätt tryckta mot varandra, även planerade sin nästa semester. De. Bokade. Flyget. Via. Mobilen. Mitt. Under. Konserten. Mannen använde även sin tjej som underlag när han skulle trumma takten till musiken (okej, kan väl erkänna att även jag gjort det någon gång, dock ej på konsert). Cue grovhångel såklart, vilket i sig inte måste vara störande, men lätt distraherar när det sker 25 centimeter framför ens eget ansikte.

Med ovanstående sagt är det bara att konstatera: Ja, jag har blivit en bitter gammal man, men det får man väl inte säga i det här landet längre.

Tillbaka till västkusten

Det grävdes i arkiven. Det letades bland bandrullarna. Gamla ratade inspelningar dammades av. Året var 1997 och ut kom albumet ”XX” (20), en samling med tidigare outgivet material från några av världens flitigaste musiker i ett av världens mest turnerande band – Toto. (Bandets medlemmar beräknas ha medverkat på över 1500 album genom åren, till exempel stod de för delar av soundet på Michael Jacksons Thriller-, Bad- och Dangerous-album.)

Toto XX fanns tidigare outgivna låtar inspelade från 1977 och framåt, och den enda låt som fastnade hos den då 20-åriga versionen av mig själv var Goin’ Home. Den sötsliskiga lilla pärlan spelades in 1989 och bär det klassiska westcoast-soundet som du hittar på albumen Fahrenheit och The Seventh One.

Ljudet av den amerikanska västkustrocken från slutet av 1980-talet skulle jag beskriva i termer av soldränkta Los Angeles-vyer i kombination med en nästan överdriven studioteknikerperfektionism. En del kallar det könlöst. Andra kallar det yacht rock (speciellt 20 år senare när genren blev hipstermässig). Vi kallade det livet och våra musikskoleöron sög in varenda detalj.

Goin’ Home skrevs av David Paich, Joseph Williams och Jeff Porcaro.