Kategorier
Bloggen

Det är synd om människorna

”Synen på mannen som ständigt villig är så klichéetablerad att den skulle kunna sägas ha blivit ett internaliserat krav. Och där mannen skall vara ständigt redo att få, skall kvinnan vara ständigt redo att ge; det blir ett lika internaliserat krav att som kvinna ta sitt ansvar och tillfredsställa den upphetsning man sägs ha skapat.”

Ur: Vittneslitteratur från en sexuell gråzon

Kategorier
relationer

Komikertyperna

Nej, Henrik Schyffert. Det är inte okej.

Det finns två sorters komiker har jag listat ut. De som blev mobbade och de som mobbade andra som barn. De förstnämnda tror jag drivs av revanschkänslor. De sistnämnda bara fortsätter i samma stil som när de stod på skolgården. De gör sig roliga på andras bekostnad helt enkelt, vilket fungerar ganska bra när sparkarna riktas uppåt, men får en sur eftersmak när de träffar den som redan ligger.

Kategorier
relationer

Här hånas #prataomdet

En liten notis, men ack så tydligt bevis på varför #prataomdet verkligen behövs. I de få meningarna lyckas skribenten att kombinera det sedvanliga föraktet mot allt som har med digital aktivism att göra med det sen urminnes tider bekanda skuld- och skambeläggandet av sexuella övergrepp. Något slags rekord i sig känns det som.

Från Aftonbladets pappersupplaga, juldagen 2010.
Hån av #prataomdet

”Twitterflödet gick bananas i veckan när alla ville #prataomdet. Missförstånd, fyllehångel och brutala påstridigheter har blottats i en strid ström av texter. För de av oss som drar intimitetsgränsen vid att blogga om vår lunchsallad är det mest spännande att se vad som händer när det uppskruvade tonläget lagt sig men bekännelserna finns kvar. VI misstänker ruggigt många fall av #dubbelskam.”

Kategorier
relationer

Julia, Johanna och Ulrika pratar om det

Har funderat väldigt mycket på #prataomdet. Blivit arg, besviken, sorgsen, och några ytterligare känslor kring många av de reaktioner och icke-reaktioner som följt i kölvattnet av hela grejen.  Johanna, Ulrika och Julia pratar om det. Låt stå.

Johanna skriver På Webben:
Vi måste försöka prata med alla. Inte avfärda de som inte kan delta i lovsångerna eller direkt trolla fram någon gråzonshändelse ur rockärmen att berätta om. Inte inge känslan av att man måste vara med. Alla som inte dansar är våldtäktsmän. Det här har jag sett förr i samband med olika nätupprop. Det nästan osynliga tvånget att följa med. Du har en plattform, använd den! För ut vårt budskap! Är du inte med oss så är du mot oss.

Ulrika skriver:
”Hela tiden ifrågasätts vi kvinnor för valen vi gjort. Varför följde vi med någon hem? varför gick vi ensamma? varför hade vi sexiga kläder? När ifrågasätts män för varför de såg så störiga ut? varför de valde att dricka så mycket? Varför de gick ensamma? För män som slås ner på stan får sällan den frågan, trots att risken för dem att bli nerslagna är minst lika stor som för oss kvinnor att bli våldtagna.”

Julia talks about it: