Julia, Johanna och Ulrika pratar om det

Har funderat väldigt mycket på #prataomdet. Blivit arg, besviken, sorgsen, och några ytterligare känslor kring många av de reaktioner och icke-reaktioner som följt i kölvattnet av hela grejen.  Johanna, Ulrika och Julia pratar om det. Låt stå.

Johanna skriver På Webben:
Vi måste försöka prata med alla. Inte avfärda de som inte kan delta i lovsångerna eller direkt trolla fram någon gråzonshändelse ur rockärmen att berätta om. Inte inge känslan av att man måste vara med. Alla som inte dansar är våldtäktsmän. Det här har jag sett förr i samband med olika nätupprop. Det nästan osynliga tvånget att följa med. Du har en plattform, använd den! För ut vårt budskap! Är du inte med oss så är du mot oss.

Ulrika skriver:
”Hela tiden ifrågasätts vi kvinnor för valen vi gjort. Varför följde vi med någon hem? varför gick vi ensamma? varför hade vi sexiga kläder? När ifrågasätts män för varför de såg så störiga ut? varför de valde att dricka så mycket? Varför de gick ensamma? För män som slås ner på stan får sällan den frågan, trots att risken för dem att bli nerslagna är minst lika stor som för oss kvinnor att bli våldtagna.”

Julia talks about it:

Publicerat av Fredrik Wass

Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är ok. Bloggar även på bisonblog.se om internet, samhälle och media.