Kategorier
relationer

Sanningsägare

”Jag förstod ganska fort att jag inte var så imponerad. Han är liksom en 38-årig kille som pratar om sig själv i tredje person, gillar Håkan, Winnerbäck och Kent och inte kan stå för att han jobbat som mattant i åtta år. Och man träffar honom så himla lite.”

Politism.se Intervju: Hur är det egentligen att vara med i en dejtingsåpa?

Kategorier
berättelsen ego samhälle

Har du också slutat tro på vittnen?

Är blåtiran sminkad? Många år bakom en skärm och i flödet har lärt mig att sålla, granska, kritisera, polarisera. Det har gått överstyr. Väldigt få saker passerar kritikerns nålsöga.

Vi som växte upp med två kanaler, som blev tre, som blev hundra och sen miljoner. Vi är överlevarna av apokalypsen som kan berätta för den nya generationen hur det var innan mänskligheten blev ett öppet hav av kommunikationstrådar som i realtid och oupphörligt låter vågorna slå över lands- och kulturgränser.

Det är mitt allt men också min förbannelse. Att minnas det begränsade kommunikationslandskapet skapar stress inför det oändliga. Det som dånar likt en orkan av känslor, reaktioner, uttryck och besvikelser.

Vi är inte byggda för det men vi kommer anpassa oss. Den första turbulenta tiden pågår nu och vi tar med oss krigsskadorna in i framtiden. Den oändliga tillgången till information gör oss blinda för självklarheter, fakta, reson. D

en enda våglängd som förmår tränga sig genom bruset är den som spelar på känslorna och den där mörka förnimmelsen som är så svårt att tvätta bort. Det där som hela tiden syns i ögonvrån men aldrig hamnar i fokus. Den underliggande slutsatsen att någon eller några vill ha det vi har, med en agenda långt ifrån vår egen. Fakta som pekar på motsatsen är inte intressant. Vi känner instinktivt att allt är värre nu. Det måste vara så, vad än statistiken säger.

Vi har outsourcat våra relationer till algoritmer samtidigt som längtan efter det ursprungliga är större än någonsin. Men vem har råd att vara nostalgisk när nutiden blivit gammal i exakt samma ögonblick den pågår?

pojke tittar ut mot havet

Kategorier
Bloggen

Gäst i BRA SNACK-podden

Äntligen har du möjlighet att lyssna på mig i poddformat igen. Idag publicerades avsnitt 65 av podden Bra Snack där jag är gäst och ger både relationsråd och sociala tips tillsammans med Anna Sahlin och Nille af Ekenstam.

Här kan du lyssna på avsnittet.

Bra Snack avsnitt 65

Kategorier
relationer samhälle

Så öppnas dörren till pargemenskapen

parnormen-2

HanaPee skriver om tvåsamheten utifrån hur omodern den är, men jag tänker att om det är något som verkligen ryms i vårt samhälle så är det tvåsamhet. Trots att jag lever i en av de singeltätaste städerna i världen, med rekordmånga ensamhushåll, är parnormen dominerande. I alla fall genom människors önskningar, kulturyttringar, umgängesmönster och relationstyper.

Det är uppenbarligen fler än Prins Daniel som hävdar att det största av allt är (den heterosexuella par-) kärleken. För mig har det blivit extra tydligt under förra året då jag gick från ensamstående till motsatsen, och fick bevittna hur dörrarna öppnades. Vägen till parlivet låg öppen. Jag hade skådat ljuset.

Välkommen till oss! tycktes en gemensam parnormativ röst ropa. Här finns vi, parmiddagarna, inbjudningarna, aktiviteterna och familjebesöken. Du kommer ha nya orsaker att ses, och du kommer att se på många av dina vänner på ett nytt sätt. Det är i alla fall så det känns, även om jag misstänker att det inte alltid är så det är.

Konsekvensen blir ett allt större behov av att göra PLANER och välja mellan flera alternativ för vad som ska hända en vanlig helg i februari. Det är som att 1 + 1 = 3 sett till antalet möjliga gemensamma aktiviteter. Men jag funderar också på om det handlar om något mer.

Genom att vara ett ”vi” blir det lättare att passa in i de strukturer som byggts utifrån mänskliga koncept som familjebildning och flockmentalitet. När jag hobby-filosoferar funderar jag på om den ensamma singeln signalerar antingen hot eller avvikelse mot flockens ordning. Är det därför som jag upplever pargemenskapen så tydligt? Är det därför det är så lätt att vara par utåt sett, oavsett hur relationen är mellan människor i en relation?

Jag återkommer.

Kategorier
Bloggen

Hej kompis

Det händer inte lika ofta längre, men när den här bloggen startades så innehåll många av inläggen någon form av slutsats om livet, egot, relationerna eller människorna. Bloggen hade en rörelse och dokumenterade insikterna längs vägen. Sedan blev jag mer rädd för att exponera mig och samtidigt kanske mer ”klar” i många funderingar jag haft.

Häromdagen hände det dock igen. Jag tog en fika med Karin och diskuterade som vanligt allt mellan Tinder och Secret. Sen kom vi in på det här med kompisrelationer och jag slogs av det faktum att jag inte ser de vänner som inte finns. Hmm, det där lät ju ganska konstigt, men det jag menar är att jag liksom glömmer bort relationer som inte är pågående. Sågs vi igår eller idag? Ja, då minns jag dig. Sågs vi för över en månad sedan? Då kommer du inte automatiskt upp på radarn när jag tänker ”vem kan jag hänga med?”. På det här sättet underskattar jag antalet personer jag har vänskapsrelationer med och jag tenderar också att oftare umgås med de jag redan träffar så att säga.  Detta enligt någon slags algoritm eller formel där frekvensen för hur ofta vi ses är en viktig faktor och kan slå ut andra faktorer som till exempel hur länge vi varit vänner, hur nära vi står varandra och hur viktiga vi är för varandra.

För det här är inte alltid en önskvärd utveckling. Jag älskar att träffa nya människor och är genuint intresserad av att hela tiden skapa nya relationer till min omvärld, men jag vill inte glömma bort människor längs vägen. Visst händer det att man glider ifrån varandra av olika skäl, eller att man helt enkel inte har så mycket gemensamt längre och därför inte vare sig ses eller tar initiativ till att ses lika ofta. Och det är helt okej, för att inte säga nödvändigt. I alla fall om man har någon slags ambition med sitt sociala liv. I ett kommande inlägg kan jag skriva om en teori jag har kring livet som en ström där människor kommer och går. Vissa stannar livet ut, andra kanske bara några år, några veckor eller några dagar.

Det är snarare när  vänner egentligen vill ses, men inte gör det på grund av att vänskapsformeln inte talar till ens fördel, som är problemet. Jag är ju ändå en av de som har ganska gott om tid att träffa folk, med tanke på det drönarliv jag lever utan åtaganden i form av familj till exempel. Men ändå uppstår situationer där båda parter vill ses men inte kommer till skott eftersom vi inte finns på varandras radar.

Hur gör du? Har du ett fåtal vänner du hänger med hela tiden, eller jobbar du på många fronter? Jag tillhör den senare kategorin, men ibland känner jag mig splittrad och otillräcklig. Vad avgör om vänskapen hålls vid liv? Är det hur ofta ni ses eller andra faktorer?

Kategorier
Bloggen

I had a feeling I could be someone

”Om det är något jag ogillar är det när ens oro visar sig befogad. Alltså, känslan av att något är fel (“Han vill nog inte”) som går emot rim och reson (“Men vi sågs ju och det var grymt ju”) och sen visar det sig att man (ens känslospröt) hade rätt i alla fall. Det är så jävla förödande. Det bidrar bara till allt det här om att förnuft helt enkelt inte går att lita på, att man är dömd till ensamhet och att det helt enkelt inte går att ha någonting utan att oroa sönder det.”

Caroline skriver om den välbekanta känslan.

Kategorier
kropp mat

”Maten hjälper mig att falskt överleva”

”Jag får ju vara ifred för jag lever ensam.”

Kategorier
Bloggen

Either you’re in, or you’re out

Det är den tiden på året igen. Tiden då det visar sig hur du skött dina relationstransaktioner under resten av året, ja resten av livet faktiskt. Det blir aldrig så tydligt som nu vad resultatet av dina investeringar består av. Hus på landet att åka till? Vänner att besöka? Välplanerade aktiviteter? Maximalt utnyttjad ledighet? Ett flöde fullt av lens flare och minst fyra samtidigt incheckade personer.

Ibland är jag en del av det där, oftast inte. Det är nog inte bara jag som glider in och ut ur känslan av att tillhöra ett sammanhang och upplevelsen av ett oprioriterat vakuum. Obundenhet och flexibilitet skapar möjligheter och ensamhet. Framförhållning och schema skapar trygghet och förutsägbarhet.

Det blir allt mer tydligt att det är kontrasten som utgör idealet. Att ständig rörelse och skifte mellan passiv och aktiv, kollektiv och individ är det som skapar harmoni. Men det är det svåraste av allt. En omänsklig balansgång. Ibland orkar jag inte bry mig. Ibland tror jag att det är lösningen på allt.

Kategorier
Bloggen

Om jag ska vara ärlig

Jag sörjer henne varje dag.

Inte som i att längta tillbaka.

Inte som i att det kunde blivit på något annat sätt.

Bara sorg.

Känslan av att ha förlorat det enda som var något av värde.

Resten är fluff.

Kategorier
Bloggen ego relationer

Time share

Det här med att göra saker, att aktivera sig som det så fint heter. Jag vet inte hur du tänker, men jag tänker ofta på det. Vad jag gör, vad jag inte gör, vad jag vill göra och vad jag inte vill göra. Men nästan lika ofta tänker jag på hur det jag gör ser ut i andras ögon.

Ibland kryper det i kroppen när jag känner att jag inte gjort något ”vettigt” på en hel dag, även om jag inte alltid vet vad det där vettiga skulle vara för något. Jag brukar säga att jag ser mig själv som lat, att jag söker bekvämlighet, inte produktivitet. Ändå har antalet aktiviteter på schemat och antalet människor jag möter under en genomsnittsvecka ökat markant de senaste åren, jämfört med tidigare.

När jag pluggade och senare jobbade mina första år minns jag vardagen som relativt händelselös. Det var kanske träning, kanske nåt rep med bandet och kanske kanske att jag träffade en kompis. Men sällan alla saker samtidigt. Och aldrig flera gånger i veckan. ”Höjdpunkterna” samlades ofta till helgerna.

För 7,5 år sedan flyttade jag till Stockholm. Jag hade i princip två vänner i huvudstaden och det sociala livet blev nollställt. Långsamt började arbetet med att bygga ett nytt nätverk, skapa nya relationer. Det som slår mig i efterhand är att det faktiskt tar tid och kräver en del engagemang, i alla fall om man som jag, gärna ville ha tryggheten i en hyfsat bred bekanskapskrets. Jag fick återigen smaka på att börja om från början när jag åkte till USA. Då förstod jag också hur viktigt  mitt sociala liv är för mig.

Men alla är inte likadana. Alla tycker inte som jag. Och kanske ännu viktigare, alla har inte haft obegränsad tid att lägga på att bygga upp relationer och nätverk. Utan barn och utan någon jättelång parrelation de senaste åren har det funnits oändliga mängder tid att förkovra mig i det som ägt rum utanför hemmet, utanför den närmaste kretsen.

Någonstans måste ju det viktigaste vara att man är nöjd, om man så vill ha en eller hundra kompisar, göra en sak i veckan eller tjugo grejer varje dag.

Hur stort är ditt behov av socialt flöde? När går det överstyr?

Ibland känner jag dåligt samvete över vänner jag inte hinner höra av mig till som jag skulle vilja, eller saker jag inte hinner göra för att jag prioriterar annat. Blir man någonsin nöjd?
26:e våningen, Och Himlen Därtill