Månadsarkiv: november 2009

How you coming on that novel you’re working on….

Precis som innan jag åkte till USA i januari så tänker jag inför nästa äventyr att det kanske blir läge för lite skriverier på egen hand. Du vet, utan beställare, deadline eller annat grus. Man kan ju ha ambitionen även om jag misstänker att den lilla fritid som finns kommer att läggas på allt annat än kreativ output. Jag tror jag varit och nosat på de flesta profileringsalternativen, men nu kanske det är dags för den där boken ändå.

Haha, who am I kidding:

Fint

Gustav på Pillow Talk om varför det man säger inte alltid är det man tycker, tänker, känner eller vill. Även om det kan vara en del av det. Ja, du fattar…

"Det spelar absolut ingen roll vilket ideal som råder. Det är
fortfarande en dubbel kamp att se till att inte bara vara rätt utan
även gilla rätt."

Upptakt

Det är så konstiga dagar nu. Jag flänger runt och försöker träffa så många som möjligt, inser att det inte går. När jag är hemma och vänder i lägenheten känner jag mig ensammast i världen, trots en högre intensitet på umgänget än någonsin. Jag tror att jag är klar. Jag tror att jag måste börja nu. Det finns inte mer att göra här på hemmaplan. Snart har det blivit så mycket snack att hockeyn helt försvunnit från arenan. Dags att ta sikte igen.

Jag vet inte om jag flyr eller längtar. Jag vet inte om det som finns kvar hemma finns där när jag återvänder. Jag vet inte så mycket. Låt oss nöja oss med det.

Jag har en sorg i hjärtat. En känsla av att ha förlorat något viktigt, försakat något fantastiskt. Men det är utom kontroll. Jag kan inte påverka det längre. Därför åker jag. Därför har jag alltid varit på väg.

Vännerna eller livet

Vi gick igenom Vita Arkivet tillsammans, jag och mina föräldrar. Inte det roligaste jag gjort. Antagligen inte det roligaste mina föräldrar gjort heller. Men det är den tiden nu. Jag diskuterade på Twitter om det är okej att spela Tegan and Sara på sin begravning. Det måste såklart vara okej, men genom att lyfta tanken blir den mer konkret. Döden alltså.

I Vita Arkivet fyllde jag i vilka som är mina närmast anhöriga (inga problem, där skrev jag föräldrarna och syrran), sedan fanns en plats för de närmaste vännerna. Genast tänkte jag att raderna inte räckte till. För ska jag tvingas prioritera? Ska jag tvingas välja? Jag är inte redo för det. Mina vänner är det enda som är viktigt, varför ska jag rangordna dem. Ett problem är förstås att vännerna är utspridda på olika platser och i olika kretsar och för en utomstående skulle det innebära ett visst detektivarbete att hitta alla trådarna. Ungefär som inför en svensexa misstänker jag. Men det här handlar inte om den sista natten med gänget, det handlar om den sista natten. Punkt.

Jag skrev ner ett gäng namn, mailadresser, lösenord till olika
onlinetjänster och instruktioner om hur det går att hitta fram till
mina kajplatser i världen. Människorna som betyder extra mycket. Och
jag är nästan säker, nej jag är säker på att jag glömde någon eller
några. Må de förlåta mig. Må jag förlåta mig själv.

Big Sur Roadtrip

Det är skrivet i sten

Det fanns en låt som vi trummisar slogs om att få spela, både som ohängda musikskole-elever och mer seniora coverbandstrummisar i 20-årsåldern. Det handlar om In the Stone av Earth Wind and Fire (bandet med fler medlemmar genom åren än en mellanstor gymnasieskola samt med överbettsbasisten Verdin White, som inspirerade MC Hammers byxdesigner). Låten blev känd för svenska folket som signaturmelodi för humorserien Lorry (ungefär på samma sätt som Dream Come True av Brand New Heavies kom att förknippas med Nilecity. En låt vi trummisar också slogs om att få spela för övrigt).

Who answers

Någon gång i september 1995 simmade jag i en pool på en kursgård ute på östgötaslätten till tonerna av Alive med Pearl Jam. Aldrig har dikt och verklighet varit längre från varandra. Men aldrig har hjärta och hjärna varit bättre i synk. Sjuttiotalsinredning, heltäckningsmattor med röklukt och brunt fanér. Och Pearl Jam. Ja, varför inte. Det viktigaste var ändå uttrycket.

Vi tog en minibuss och drog iväg till närmaste stad. En resa i resan med alibi i bagaget. "Son, she said, have I got a little story for you". Och minibussen tog kurvorna på landsvägen mot ingenmansland. "Oh she walks slowly, across a young man's room".

Tiden fanns inte den där hösten. Om det berodde på en förlamad grå dimma över åkrarna eller ett röktjockt inre är svårt att säga.

"You're still alive she said"
"Oh, and do I deserve to be? Is that the question?"

Drifting by

Jag tjejlyssnar på Disappear och har lite kemisk depp. Samtidigt känns det varmt där inne eftersom massa fina människor var på kajen igår. Alla fick inte plats, men jag tar dem i omgångar. Synd att jag inte kan göra samma sak med känslorna, jag är en sån sucker för de små asen. Och när de dyker upp är jag så ovan och så glad att de finns att jag liksom måste slösa med dem. Och allt blir skit. Och jag kryper tillbaka under stenen jag vågat mig ut ifrån ännu en gång. Att jag aldrig lär mig. Men jag ville ju inte lära mig. Jag ville bara få bryta mönstret. En sista gång, en första gång. Ett försök.