Månadsarkiv: december 2012

Agent of change

Jag är en katalysator för förändring, ett inspirerande exempel, en första instans på vägen till ett nytt liv. Aldrig slutstation.

Det är efter att du hängt med mig som du äntligen ringer det där samtalet, snackar med den där terapeuten, söker det där jobbet, hoppar av den där kursen, arrangerar den där aktiviteten. Men jag tar inget ansvar för dina val. Jag slänger bara upp kortleken i luften och visar dig flera val än de dåliga.

Ensam men fri, isolerad men oberoende, återvänder jag till min borg, och du går vidare. Du går alltid vidare.

Sånt jag skriver när jag inte är här…

… i trådar på andra platser, lika öppna som det här inlägget.
Du får följa med om du vill.

”Uppgivenheten känns i hela kroppen, trots att jag fick ventilera en del under inspelningen av Maktministeriet ikväll. Det är en ny känsla, ganska ovan vid den. Alla dessa debatter. Det är någon gräns som har passerats känns det som. Något har gått sönder.”

”Jag känner det som att jag vill gråta. Brukar liksom inte hända bara av allmänt Twitter- och media-tjafs.”

”Det är inte bara en nyhet. Det är en mängd konstiga och skruvade debatter som pågått under hösten. Det här är bara kulmen.”

”Traditionell media som jagar klick och vägrar ta något som helst publicistiskt ansvar (eller ha en vision). Medmänniskor som inte vågar titta inåt, mot naveln, och se strukturerna, likheterna mellan oss, problemet som delat och ägt av oss alla. ”Den andre” som ett ständigt hot istället för en möjlighet till utveckling.
Jag blir inte klok på det här.”

”Och sen ovanpå allt den gamla vanliga hetskonsumtionen kring jul. Att leva som att det inte finns någon morgondag. Att älska de destruktiva och nedbrytande traditionerna så mycket att det är värt lidandet det skapar. Att på riktigt tycka att överdriven konsumtion har en mening och ett innehåll. ”För barnens skull” eller vad man nu använder för argument.
Det känns som att allt hänger ihop, och att allt är bränsle på den resa vi gör. En resa till något som känns väldigt smutsigt och ovärdigt. Tillbaka i tiden.”

”Jag undrar om vi vågar se Sverigedemokraten i oss själva, eller talibanen i våra fäder. Om det är först då verklig förändring kan ske. Den insikten känns så långt borta och så onåbar att det svindlar lite när jag tänker på det. När blicken riktas inåt och inte mot andra för att förstå oliktänkare, först då förändras något i grunden tror jag. Men det är så svårt! Och en så stor uppgift.”

So. It has come to this. We meet again.