Det var något fel på oss. Vi var sjutton och grottade ner oss i musikens värld. I tre månader bar vi vita klaffskjortor och lyssnade på orkestermusik. Samtidigt tryckte vi t-shirts i källaren och gjorde blandband med obskyr metall. Inte förrän nu förstår jag hur det var. Vi tyckte vi stod vid sidan av. I själva verket var vi i fokus. Hela tiden.
Jag minns alla nätter på autobahn. Vi åkte genom ungdomen. Växte upp till tonerna av Dvorzak. Någon fick sin hand överkörd av en taxi på Island. En annan blev cynisk i Budapest. Vi var direkta. Perfekta. Solen sken men vi grät ikapp till musiken.
Allt var en föreställning. Varje möte en arena. Vi spelade rollerna fantastiskt. Så bra att ingen vågade annat än att se oss på avstånd. Distansen strålade ut från oss och gjorde oss onåbara. Till vilken nytta?
1 kommentar
Då 17, imorgon 30. Vilken färg har skjorta nu? Grattis i försott. Och, du. 30 nånting är en mycket bra ålder. Jag lovar.