Kategorier
Bloggen

Objektet

Elin talar ibland om att vara ett starkt subjekt. Jag är inte ett sånt inuti. Förmodligen inte utifrån heller. Beror nog på vem du frågar. Men jag gillar att omge mig med starka subjekt. De får mig att knaka. Och det behövs. Överallt finns dem. På jobbet, bland bloggarna, bland vännerna.

Självklara är de. Subjekten. Kanske är det därför jag gillar dem. Kanske är det därför vi gillar dem. För det gör vi. Starka subjekt lyser. Sticker ut. Hävdar sig själva. Tar plats. Ges plats. Ska ha plats.

Det finns bara en väg för ett starkt subjekt. Den egna vägen. Jag önskar jag hade en sån väg. Att kunna välja min egen väg i övertygelsen om att det är det enda möjliga valet. En så grundmurad tro på den egna förmågan att inga alternativ återstår. Framåt.

Starka subjekt är underbara. Och jättejobbiga. Men de är alltid något. Du tycker alltid något om dem. Och det ska också bli mitt mål. Att du ska tycka något. Men jag tänker inte göra det Schulman stylee. Det finns långt bättre sätt.

Av Fredrik Wass

Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är ok. Bloggar även på bisonblog.se om internet, samhälle och media.

7 svar på ”Objektet”

Ja, beblanda dig inte med den Schulmanska metodiken är du snäll! Du är ett subjekt redan nu tycker jag. En egen väg är alltid svårt att hitta. I alla fall en som man är nöjd och tillfreds med.

Starka subjekt är inte alltid nöjda. Men de följer sin egen väg. Det är lite det jag är ute efter. Jag tror vägen är minst lika svår att ta sig fram på som många andra vägar. Det är destinationen som är så mycket bättre.

Hur blir man förresten ett starkt subjekt? Hur mycket mark måste man erövra? Och ska verkligen alla dom där starka subjekten ha plats? Det tycker inte jag. Jag känner många tickande bomber till subjekt där ute som jag inte har den minsta lust att skänka någon mark. Karismatiska och starka är de, men inte de minsta ödmjuka. De kan vandra över lik för att trampa sin stig. Men du har rätt, de väcker alltid känslor.
Nä, jag föredrar nog färgglada adjektiv istället. Dom får mig att må bra. Dom vill jag ge plats.

Och nu är jag just hemmkommen från en god middag på Pet Sound. Scannade av stället, men du var inte där, tror jag. Inte Therrorese heller =) Jaja, nästa gång kanske.

Stängt för kommentering.