Vi sprang som besatta den där kvällen. Du med flammande kinder och något rostigt i halsen. Jag med grön jacka och konstruerat svårmod. Men vilket lopp det var.
Det var mycket vi skulle hinna med. Så många mentala platser att besöka. Så få timmar. När bullret från tuben över Sankt Eriksbron dränktes av måsarnas skrik på Mariatorget visste jag. Det här ska bli mitt hem. Och någonstans på gatorna väntar sanningen. Den jag skapat själv.
2 kommentarer
Det var väl inte midnattsloppet du sprang. Eller vänta det är ju på lördag. Jag ska springa då. Eller snarar gå, för springa klarar jag inte av – än.
Klart man faller för söder. Det gjorde iallafall jag.
Jag kan se er springa…