Du tittade på mig i uppskattningsvis en tiondels sekund. Sedan vände du snabbt bort blicken och gick vidare längs drottninggatan med mobilen tätt tryckt mot örat. Jag såg dig i precis samma stund och valde att inte ropa ditt namn eller få dig att stanna. Ditt agerande var tydligt nog. Jag förstod. Men håll med om att det är konstigt att vi inte springer på varandra oftare i den här stan?
Ofrivilligt möte
- Inläggsdatum 7 oktober, 2007
- Inläggsförfattare Av Fredrik Wass
- Inläggsförfattare Av Fredrik Wass
3 kommentarer
Varför gör man så? Jag har både gjort det och blivit utsatt för det. När jag gjort det själv har det mest varit panikattackduckning. Av ren reflex. Jag vet inte varför…Så farligt kan det ju inte vara med kontakt?
lever vi fortfarande parallella liv? hände mig samma sak i går. Och jag började fundera över vaför man väljer att ignorera. Har svårt att göra det själv..
Jag har inga problem att förstå varför personen i fråga valde att ignorera. Men det är en annan historia.