Vi satte oss i varsin bil och körde mot Göteborg. Hettan var tryckande. Båda hade AC. Du parkerade den stora kombin i Majorna, sedan åkte vi vidare söderut i min lilla japanare. Förenade.
Ett bronsfärgat ljus föll på klipporna längs kustvägen. Vi åkte under tystnad, inte för att vi var osams, utan för att vi var sams. Jag körde direkt ut till sanddynerna. Vi hade åkt vägen till stranden i både snöslask, höststorm och marsdimma. Men nu var vi på en annan planet. Sommaren.
Vi bytte om i bilen. Du tog av klänningen från festen och ålade runt på sätet för att få på ett par shorts och ett linne. Jag tog av mig kostymen och la den i baksätet. T-shirt och boxershorts. Klockan var över nio, ändå stod solen högt. Värmen skapade fortfarande asfaltsillusioner. Vi hade väntat länge på kvällar som den här. Nästan förlorat hoppet. Det var overkligt. Inte Sverige. Inte vi.
De frisläppta fötterna njöt av varje steg i den varma sanden. Nästan ingen människa på stranden. Det gick att se en mil åt båda håll. Vattnet var om möjligt varmare än luften. Som att bada i världens största värmepool. Galet.
2 kommentarer
Det är för lite av såna stunder. Jag hoppas sommaren bjuder på fler nästa år…
men hey, jag har ju bott i Majorna, kustroddaregatan för att vara exakt. saknar götet, ofta. friska fläktar som andas minnen.