Bamsefar och jag träffades och vi talade länge och väl om drivkrafter och disciplin. Ganska snabbt definierade vi våra egna drivkrafter och kom fram till att vi skilde oss åt i vad som är viktigast. Första gången jag och Bamsefar spelade i samma band var 1997. Sedan dess har vi varit backbone i ett gäng band och orkestrar. Och hela tiden har vi haft olika drivkrafter. Mitt mål med att spela har alltid varit att 1. Möta en publik 2. Träffa människor (när man repar) och 3. Spela mitt instrument. Bamsefars viktigaste drivkraft är i första hand att spela sitt instrument och själva scenframställningen kommer längre ner på skalan. Där skiljer vi oss alltså åt. Jag drivs av omvärldens bekräftelse och Bamsefar drivs av den egna bekräftelsen.
Diskussionen gled även in på andra områden, som till exemel träning och mat. Vad är egentligen disciplin och behövs det? Min fasta övertygelse är att disciplin blir mindre viktig när du ägnar dig åt något du gillar. Människor som har svårt att komma igång med träning har helt enkelt inte hittat sin träningsform än. För mig är den i första hand volleyboll, och skälen till det liknar de från musikens värld. Jag tycker om att träffa de andra i laget (social aspekt) och jag tycker om att spela mot ett motståndarlag (möta en publik). Själva utövandet i sig är inte så roligt om inte de andra bitarna finns med. Hittills i mitt liv har jag bara lyckats upprätthålla regelbunden träningsfrekvens i sporter som varit sociala i någon form, om det så är ett gäng karriärister i en spinningsal eller trettioplussare med åldersnoja på ett boxningsgym. Med andra ord ska jag inte syssla med löpning, vandring, cykling eller andra ensamsporter. Det funkar ett tag, men aldrig i längden. Detta har jag lärt mig.
Sen har vi maten. Ett helt annat kapitel. Eftersom jag i likhet med många andra har en fucked up relation till mat (med en skillnad i att jag har en ställd diagnos) så kan jag inte påstå att jag har samma tvärsäkra facit som när det gäller träning. Däremot vet jag att förändring alltid handlar om känna efter. För att förändra vanor måste man börja lyssna på sig själv, vilket kan låta som en paradox. För felprogrammerade vanor är i första hand ett tecken på att man inte lyssnat på sig själv tidigare. Men det är svårt förstås. Att bryta mönster och tänka nytt samtidigt som hela ens känslomässiga logik stretar emot. Ingen lek.
Och det finns inga nya liv, inga nystartsmåndagar eller post-nyårslöftes-insatser. Det finns bara här och nu. Och du gör dina val i varje minut och i varje timme. Låt oss börja där. Låt oss börja nu.
Jag på en strand utanför Älvkarleby.