Läpparna spricker och blodet i munnen är det enda som påminner om liv. Kräksjuka recensenter når lägre nivåer än någonsin. Huvudvärken träffar som en vänsterkrok i tinningen. Det är vinter.
En helg går och jag träffar ingen. Den jobbigaste känslan är ensamheten, ändå väljer jag den ofta och länge. Något slags självplågeri. Jag bäddar ner mig med boken…
Högpresterande man runt (dvs under) trettio. Är det jag? Det känns så just nu. Dubbla jobb, dubbla frilansuppdrag och drömmar om framtiden. Jag vaknar varje morgon med skräckblandad…