Jag vet att det är för sent, men ändå hade jag bara börjat. Besvikelsen i det. Det fanns en ny stig som vi gick, en väg jag aldrig sett förut. Jag trodde den var lösningen på det mesta, men även en stig har begränsningar, och jag har gränser. Och den upptrampade gången slutade tvärt utan ett fotspår. Den hängde i luften med bara fragment kvar av det där starka och sprakande och speciella och fina. Sorgen tog överhand. Besvikelsen kom. Uppgivenheten blev norm. Nu finns bara en lätt frustration och känsla av tomhet. Det är som det ska vara antar jag. Det är som jag. Tillbaka i känslolivets utanförskap, samhällets icke-norm. Kampen om att hitta ett värde i det. Att hitta värde i det alternativa, försöka hålla fanan högt och ignorera snacket bakom ryggen. Det kan gå. Det måste gå.
</svulstigt>