Kan det vara så att Tomas Alfredson har lyckats regissera en svensk skräckis som för första gången inte känns som en halvtaskig b-film med sunkiga effekter och platta karaktärer? Återstår att se.
Kanske är det den här bloggen som överlever allt. Den enda plats där bruset av ignorans och brist på självanalys inte är öronbedövande. Ett ställe där just öron…
Stämskruvarna är rostiga men skinnet hårt spänt. När jag trampar upp till F:et sjunger det i kopparpukan. Det knakar även en del i sargen. De kända tonerna från…
Visst att det kan vara mys att kolla film och gömma sig bland kuddarna. Men det får ju finnas gränser. Det är nästan värst psykiskt. Deppigt och löjligt.
1 kommentar
Oj, har de gjort film av den boken. Det kan bli intressant. Gillade boken skarpt. Gillar alla hans böcker.