Kanske är det den här bloggen som överlever allt. Den enda plats där bruset av ignorans och brist på självanalys inte är öronbedövande. Ett ställe där just öron blir viktigare än munnen.
När de hetsiga diskussionerna blir allt för överdrivna, allt för ömtåligt låtsaskränkta, då är det hit jag kan gå för att försöka hitta någon slags entusiasm igen. Att få känna det där suget i magen som för fem år sedan, och att bli både imponerad och förvånad av omgivningen.
För här är det oftast varmt, i alla fall hos läsarna. Det vet jag bestämt. Du kommenterar inte lika ofta längre, men det är inte så konstigt. Jag skriver ju inte lika mycket. Men jag vet att du finns där. Och när jag tittar tillbaka ser jag att du funnits här länge. Det är lite fint tycker jag. Som en resa vi gör tillsammans.
Jag vill hitta tillbaka till den där resan igen. Till kommunikationen och diskussionen, som när vi möttes på ett tåg och gick mellan högt och lågt i några timmar. Det djupa men ibland triviala, allt kan rymmas på den där resan.
Just nu vet jag inte ens var jag ställde bagaget.
2 kommentarer
Någon borde göra en insats för att rädda bloggkommentarerna. Det görs förvisso försök… men det är fortfarande trasigt i mina ögon. En massa trassel att fylla i för att få kommentera och sen måste jag komma ihåg att gå tillbaka för att se om någon svarat.
Eller så har jag bara blivit lat av Facebook.
Disqus är väl en variant, eller den där grejen där man kan prenumerera på kommentarer. Men jag håller med. Inte optimalt.