Jag vill bara gråta när Michael Segerströms Bernhard dyker upp i sin första scen. Han har fortfarande inte haft sin öppningsreplik och ändå drabbas jag hårt av hans skådespel. Jag känner tyngden av Stockholmsängslan sänka sig över bröstet. Och jag vill bara springa fram och krama honom hårt, så hårt. Jag vill säga att allt ska bli bra, lika mycket till mig själv som till honom. Jag tänker inte släppa taget. Bara hålla om honom tills allt tvivel försvunnit. Tills han (och jag) förstått den här världen. Tills vi kan svaren.
Men det går inte.
