När jag var liten hade jag flytväst och käkade Aco:s mintkola i tid och otid. Jag minns början på livet utifrån det perspektivet. Och det, mina vänner, är inget dåligt perspektiv. Jag minns Olivia. Båten som aldrig höll tätt men som hade en viss charm. De semestrar eller helgturer som inte innehöll någon form av haveri eller underhållsarbete på båten var lätträknade. Vi hade en optimistjolle också. Jag och pappa brukade segla med den ibland. Jag minns att jag tyckte det var extra spännande att sitta uppe på kanten på jollen när vinden tog i och jag fick hålla emot litegrann. När vi badade vände vi upp och ner på jollen och hade den som osänkbar badbrygga. Jag minns gasolköket och ljudet av tändarens upprepade klick innan det fick fart. Jag minns när jag blev lite äldre och vi hade en annan båt, hur vi brukade spela TP. Pappa var kungen på det. Mamma var kung på att fiska. Som flitiga läsare vet är det mamma som får döda fiskarna som dras upp. Det är jag för feg för. Speciellt de stora.
Allt det där känns väldigt avlägset. Precis så som barndomsminnen gör antar jag. Vi kommer bara ihåg varma somrar, eviga skollov och okomplicerade problem. Det är en annan tid nu. Och jag gillar det. Jag gillar att bli äldre. Man borde bli äldre oftare.
