Jag håller polaroidkortet i handen. Länge sen nu. Men ändå sent för att vara ett polaroidkort. Färgerna och skärpan blir så annorlunda på såna kort. Hon ser inte ut som sig själv, men ändå mer sig själv än hon någonsin var. Kanske så som jag tänkte på henne. Definitivt inte så som hon tänkte på sig själv.
Jag står länge i hallen framför högen av gamla tidningar, sladdar och kartonger. Slänghögen. Tar en sista ordentlig titt på bilden och lägger det sedan i ytterfacket på den väska som ska kastas. Det är en blå väska med reflexmönster på sidan. Jag har aldrig använt den och nu slänger jag den äntligen. Antar att det finns en symbolik i det någonstans. Jag behöver inte veta. Jag behöver bara slänga saker.