Varje dag när jag går till och från jobbet går jag förbi den vita byggnaden i korsningen Columbus Avenue och Montgomery Street. På morgonen brukar det vara tomt utanför, men på kvällen står det nästan alltid någon utanför, ibland en kvinna, ibland en man. De ser glada ut och tittar upp när jag får förbi. Oftast säger de ingenting, men häromveckan blev jag faktiskt tilltalad. Och jag tänkte "hur desperat får man bli?". Där kom jag stapplandes ner för backarna från Telegraph Hill på väg till gymmet. Jag hade shorts och en svart hoodie med luvan uppfälld och lyssnade på musik i lurarna. Jag var ganska trött och hade nog en rätt bister uppsyn där jag gick. Inte pratsugen direkt. Men mannen utanför den vita byggnaden kanske tänkte att jag var en av dem. En av eliten. En av dem som fått i uppgift att leda den övriga befolkningen till ett bättre liv. Jag och Tom Cruise liksom. För jag talar såklart om Scientologkyrkan. Och rekryteraren utanför San Franciscos scientologkyrka måste alltså ha tänkt "här kommer en potentiell medlem" när han såg mig komma struttande. Bara det känns ju märkligt nog. Ännu mer märkligt blir det när man tittar på det här klippet: