Ibland känns det som att jag bara springer förbi. Som att det viktiga är bakom fasaden, under ytan. Men jag hinner bara kasta en snabb blick, sedan måste jag vidare. Jag blir förälskad i det nya flera gånger varje dag. Lika mycket föraktar jag det som en gång var. Det som är konstant. Det som är som jag.
Det gör mig ensam. Ibland inbillar jag mig att det är så det måste vara.
Ibland inte.