Kategorier
Bloggen

10 år

Alla andra gör. Och då gör jag också.

  • 2000 – Avslutade min examen i medie- och kommunikationsvetenskap. Tyckte faktiskt att jag fick lite kläm på vetenskapsfilosofi i samma veva. Övergav planerna på att bli tv-fotograf och jobbade istället på studentkåren ett år som informatör. Jag och E var tillsammans då. Fortfarande den relation som hållit längst hittills. Vi hade planer och sånt. Varsin bil. Fasta jobb.
  • 2001 – Ville inte lämna Halmstad av nån anledning jag fortfarande inte förstår. Därför blev det ytterligare ett informatörsjobb. Startade lite olika band. Det första hette Min Makes Moped och var nån slags fushion rock muzak-historia. Vi spelade in några demolåtar till och med. Det tog slut med E. Distansförhållande ihop med mina nojor funkade inte.
  • 2002 – Jag och Johan startade ett soulcoverband. Vi fick ett gäng spelningar och hade en bra nisch. Så bra att vi åkte på turné hela vägen till Stockholm… Märkligt. Jag jobbade fortfarande kvar på informatörsjobbet.
  • 2003 – Times they are a changing. Dags att rycka upp sig, klippa sig och skaffa nytt jobb. Jag bröt upp och insåg att det fanns något annat därute för mig. Jag lärde känna A, den person som förändrat mig mest av alla. Har mycket att tacka henne för än idag. Även om vår resa var allt annat än lätt. Det brann fort. Sökte jobb i Stockholm. Kom på många intervjuer. Hamnade på en advokatbyrå för att jobba med kommunikation. Mycket nytt det här året. Ny stad, nya människor, nya insikter. Men ändå kände jag mig hemma. Mer än någonsin tidigare. Insåg också kraften i sociala medier det året, på gott och ont.
  • 2004 – Det rullade på jobbmässigt. Inget märkvärdigt. I slutet av året startade jag bisonblog. Det förändrade allt. Jag hittade min grej, mitt sammanhang, min nisch. Och uppdragen skulle komma som en följd. Dock dröjde det.
  • 2005 – Jobbet var inte jättekul. Jag började snegla åt olika håll. Bloggandet fortsatte. Fick bra respons från omvärlden. Vågade inte ta steget. Samma sak gällde privatlivet. Träffade någon, några. Ibland kändes det starkt, ibland inte. Det blev aldrig riktigt på riktigt.
  • 2006 – Uppladdning inför beslutet att förändra min identitet. Hade ägnat flera år åt att bygga nätverket. Nu använde jag det för att lätta från marken. Tog kontakt med min favorittidning och bad om att få skriva åt dem. Det fick jag. Blev styv i korken och sa upp mig från fasta jobbet för att frilansa… med två kunder i stallet. Som tur var fick jag omedelbart ett pappavikariat.
  • 2007 – Sköt upp frilanskarriären men lärde mig att jobba på en redaktion. Mycket bättre att ta det i den ordningen. Under hösten tog jag steget och blev helt egen. Började även göra föreläsningar. Lönsamt. Gav upp tanken på tvåsamhet och gnällde om det i varje inlägg på den här bloggen.
  • 2008 – Fortsatte frilansa. Hyrde kontorsplats hos en pr-byrå. Lärde känna Johanna och Karin på riktigt. Vi flyttade in i frilanslokal med Judith. Åh, det ljuva frilanslivet. Som på film. Oförskämt kravlöst, men ändå fyllt av deadlines. Drömde om tvåsamhet. Förnekade det. Sökte journaliststipendium. Fick det. Sökte utlandstjänst. Fick det.
  • 2009 -Avskedsfest i januari, sedan iväg till San Francisco i sex månader. Pluggade på Stanford. Jobbade som reporter på en sajt om grön teknik. Åt burgare och blev kompis med min personliga tränare Jordan. Träffade massa andra också förstås. Lärorikt. Kom hem mitt i den svenska sommaren. Sedan började utbildningen till Utlandsstyrkan. Gick klädd i grönkläder hela hösten. Träffade någon som jag trodde skulle förändra saker på riktigt igen. Åkte hit till Mazar-e-Sharif i slutet av november. Firade jul och nyår här. 

Det är det här som dyker upp när jag listar åren och skriver några korta stolpar. Antar att jag borde dra slutsatser utifrån det. Jag minns oftast bara jobben. Jag kan inte koppla människor och relationer till årtal. Jag har förstås lärt känna massor av bra människor under de här åren. Och i min egen familj har det också hänt saker. Men jag kan inte knyta det till år. Kanske för att relationer inte är cv-punkter, utan snarare glödande lågor som flammar olika starkt vid olika tidpunkter. De dör aldrig, trots att de kanske tar slut rent officiellt.

Ibland känns det som att jag överdoserat mänsklig kommunikation. Men det kanske finns värre saker att vara skyldig till i den här världen.

Av Fredrik Wass

Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är ok. Bloggar även på bisonblog.se om internet, samhälle och media.

1 svar på ”10 år”

Jag vågar inte göra en sån här. Mest för att jag låg i dvala större delen av 2000-talet och inte vill face:a det på riktigt. Dessutom vill jag hellre titta framåt just nu.
Du är bra!

Stängt för kommentering.