Jag måste fråga, känner du igen den där känslan att vilja vara för dig själv, men när du väl träffar människor du tycker om så inser du att det var sällskap du behövde? Jag tycker att det kan vara lite klurigt. Det här med att inte veta vad som är bäst för en själv. Det gäller på så många områden, och så ofta.
Kollektiv ensamhet?
- Inläggsdatum 16 januari, 2010
- Inläggsförfattare Av Fredrik Wass
- Inläggsförfattare Av Fredrik Wass
7 kommentarer
Jag känner definitivt igen mig på det.
Åh jag känner igen mig mycket! Det är ofta så för mig. Jag försöker komma ihåg känslan så att jag ska veta det till nästa gång och välja sällskapet, men det är svårt. Har man tur så ligger vännerna på och påminner om vad man behöver.
Oh vda jag känner igen mig i det där. Mycket!
@Rebecka Ja, men det är just det som är så svårt, att veta när man ska ligga på och tjata till sig umgänge, och när det helt enkelt handlar om att man inte vill ses…
Ja, verkligen. Det är den där berömda balansgången igen.
Det händer ganska ofta. Jag brukar mellan varven tvinga mig själv att umgås med folk för att jag annars så lätt fastnar i min egen lilla bubbla.
Huvet på spiken. Igen.
Jag har stunder när ensam är terror och stunder när ensam är som balsam. Jag väljer oftast mina ensamma stunder själv. Men det är inte alltid det är rätt val.