Det var en kväll för en tid sedan. En sån där kväll när man är under isen. En sån kväll man lagrar upp till, efter veckor av mentalt och kroppsligt förfall, ökad känslomässig misstro och med föga hopp om att kunna vända båten inom överskådlig framtid. Det var en sommarkväll med andra ord.
Jag vet inte hur det gick till, men jag kopplade min egen känsla till Ziggy Sobotkas slutgiltiga reaktion i andra säsongen av The Wire, en tv-serie jag för övrigt plöjde på datorn i Afghanistan i vintras. Jag var helt inne i karaktärerna och jag ömsom gillade och ömsom avskydde Ziggy, den strulige och fumlige sonen till fackbasen i hamnen. Aldrig blev det rätt, alltid fick han skit, vad han än gjorde.
Till slut blev det för mycket. När Ziggy äntligen trodde att han hade rott en bra deal i land vände turen ändå (som den alltid gör) och han blev återigen överkörd och förnedrad. Ziggy orkade inte längre. Han gick ut i bilen, hämtade sitt vapen och återvände för att göra upp. Jag köper inte Ziggys skeva moral och kriminella filosofi. Men jag köper hans smärta. Och framförallt har skaparna av The Wire lyckats illustrera frustrationen och tankarna hos en desperat person på ett övertygande sätt genom hela serien, men kanske framförallt i just det här klippet.
Har du inte sett The Wire så blir den här scenen kanske inte lika stark som den var för mig. För när jag låg där i sängen med ångesten som en kall kår längs ryggraden var det Ziggy jag tänkte på. Jag funderade på vad som får en människa att handlöst falla ner i det svarta som vi hela tiden försöker hålla på avstånd. Att slutligen bara säga "fuck it"och göra upp med både verkliga och overkliga demoner. För det gjorde så ont i Ziggy.
"I'm tired of being the punchline of every joke"