Ibland vill jag att någon ska dyka upp och ta hand om allt. Peka ut vägen, ge en liten knuff, stå bakom om jag faller. Sen kommer jag ihåg att jag är vuxen. Och jag gör min resa på egen hand.
Det är bara så det känns ibland. Isolerad.
Relaterade inlägg
Flash! Master of the universe
Jag är mycket nöjd med min nya blixt + blixtkabel. Nu ska jag bara ägna mig åt fulsnygg bildkomposition med hårda kontraster resten av livet.
Versailles
"Du öppnar för en hel flock brudar som ska "fixa till dig" med en sådan text." säger min adoptivbror. Jag tänker "bring it on". Det spelar ingen roll…
Konstig dag
Idag har jag: Varit på möte på Försvarsmaktens Högkvarter. Låtit en bil backat in i en betongpelare. Obemannad. Köpt rostfritt stål för 8500 kronor. Varit matt och haft…
Vindarna
Den här oljemålningen gjorde jag hösten 2001. Det har hänt så otroligt mycket sen dess. De där vilsna ögonen är inte kvar. Jag har en annan blick nu.…
1 kommentar
Så känner jag också ibland. Men måste det verkligen vara så? Är vi inte lite överindividualistiska? Det kanske är ok att ha någon att stödja sig på ibland. Ensam är inte så himla stark trots allt har jag märkt.