Ibland vill jag att någon ska dyka upp och ta hand om allt. Peka ut vägen, ge en liten knuff, stå bakom om jag faller. Sen kommer jag ihåg att jag är vuxen. Och jag gör min resa på egen hand.
Det är bara så det känns ibland. Isolerad.
Relaterade inlägg
Johan Glans taler klart og tydeligt
Tvärtemot vad jag hört verkar det trots allt som att danskar HAR lättare att förstå skånska än till exempel Stockholmsdialekt. Varför skulle annars den här kommentaren dyka upp…
Joyride
Jag har så mycket att göra, men det är nu jag trivs som bäst. Lyckorus blandas med ångest. Ibland vet jag inte vilket som är vilket. Jag har…
#Nofilter
Alltså det såg ut så här.
Turn it on
Jag träffade två av mina äldsta vänner här i Stockholm ikväll. Nedre botten och Lejonblog. Kolla länklistan om du tvunget måste veta. På bussen hem dog ajpådden. Några…
1 kommentar
Så känner jag också ibland. Men måste det verkligen vara så? Är vi inte lite överindividualistiska? Det kanske är ok att ha någon att stödja sig på ibland. Ensam är inte så himla stark trots allt har jag märkt.