Vardag

Ibland vill jag att någon ska dyka upp och ta hand om allt. Peka ut vägen, ge en liten knuff, stå bakom om jag faller. Sen kommer jag ihåg att jag är vuxen. Och jag gör min resa på egen hand.

Det är bara så det känns ibland. Isolerad.

1 kommentar

Så känner jag också ibland. Men måste det verkligen vara så? Är vi inte lite överindividualistiska? Det kanske är ok att ha någon att stödja sig på ibland. Ensam är inte så himla stark trots allt har jag märkt.

Relaterade inlägg