Det är liksom ingen brådska längre. Jag ska inte gå någonstans. Jag kommer inte att försvinna. Det gör mig förvirrad, rastlös men också upprymd. Märkligt det där.
Relaterade inlägg
Rösten inuti
Jag vill också ha en duracellkanin i bröstet. En sån där som driver på, som aldrig tystnar, som får mig att uträtta stordåd. Jag känner många som verkar…
Drifting by
Jag tjejlyssnar på Disappear och har lite kemisk depp. Samtidigt känns det varmt där inne eftersom massa fina människor var på kajen igår. Alla fick inte plats, men…
Korsbefruktning
Just det, jag borde antagligen tipsa om det här inlägget på min andra blogg. Där berättar jag om hur jobbet här i SF funkar, samt hur PR-folket på…