Ättestupa nästa

Jag har gått till samma tandläkarmottagning sedan 2005 någon gång tror jag. Innan dess hade det dröjt 6-7 år utan ett enda tandläkarbesök. Jag skaffade aldrig den där tandläkarrutinen som man tydligen ska ha när man inte får tandvård gratis längre. Istället gick åren och jag tänkte väl inte så mycket på det. Men så bokade min kompis Malin in mig på en undersökning, 2005 som sagt, och sedan dess har jag stannat kvar på samma ställe. Jag har gått dit en gång om året ungefär. Vad som dock har varierat är de tandläkare som förbarmat sig över mig.

Jag har fått mina tänder undersökta av både kvinnor och män, de flesta i 40-50-årsåldern. Idag var jag på min årliga undersökning och av någon anledning hade jag slussats vidare till ännu en tandläkare (bytena har ofta varit relaterade till barnledighet, att personen slutat eller andra orsaker).

Först blev jag mött av en tandsköterska, det vill säga den som hjälper till under undersökningen och sitter och skriver upp det tandläkaren säger typ. Sedan kom jag in i undersökningsrummet och hälsades välkommen av min nya tandläkare. Jag kände mig genast som en mycket gammal människa. Jag gissar att min tandläkare är säkert 7-8 år yngre än mig, vilket är teoretiskt möjligt om personen började plugga ganska snabbt. Tandsköterskan var nog i samma ålder.

Jag har väldigt sällan åldersnoja, även om du som läsare av den här bloggen vet att jag nojar om tusen andra saker. Strax innan jag fyllde 30 tänkte jag nog en del på åldern, men det hör väl till. Sedan dess har jag inte reflekterat så mycket över ålder överhuvudtaget, även om det poppar upp ibland. Idag öppnades dock porten till framtiden, porten till den äldre versionen av mig. Jag kunde för första gången identifiera mig som ”den äldre”, den som vid 93 års ålder stapplar runt på ett vårdhem någonstans och får hjälp av flera generationer yngre personal. Det är jag nu.

Idag är dagen då jag konstaterade mitt stundande sönderfall. Idag är dagen då slutet nalkades i ögonvrån.

Lite underhållande faktiskt.