Kategorier
Bloggen

Svårare än det ser ut, lättare sagt än gjort

Making up for teenage crime
Making up for teenage crime (Människor på Starbucks i hörnet Powell/Kearny Street i San Francisco)

Jag läser Nina Åkestams inlägg om relationen till skrivandet. Hon beskriver det som ett slags flöde som ständigt finns där, varje dag. Det bara måste ut liksom. Och hon berättar också att hon har mängder med texter av olika slag som aldrig publiceras, aldrig kommer längre än till anteckningsblocket eller datorn. Hur hon haft det så ända sedan hon var liten.

Å, vad jag skulle vilja ha det så. Jag upplever istället skrivandet som något relativt nytt i mitt liv, trots att jag försörjer mig på det. Att skriva var inget jag ägnade stor energi förrän i mitten av tjugoårsålden. Och min väg in till yrkesskrivandet har gått från akademisk svenska, via chattspråk till blogg och sedan journalistik. Däremot läste jag nog relativt mycket som barn. Jag minns sommarlov där jag plöjde rätt tjocka ”vuxenböcker”. Faktum är att jag läste mer då än vad jag gör nu. Internet har tagit över rollen som daglig litteratur i mitt liv.

Trots tusentals blogginlägg, ännu fler kommentarer och konversationer i skriftlig form, samt miljontals tecken i artikel- eller krönikeform är skrivandet inte alltid självklart för mig. Det är inte som att vrida på en kran. Ibland ska det värkas fram. Ibland går det inte alls. Jag känner dock igen Ninas beskrivning av att hamna i ett flöde när man väl skriver. Då försvinner tiden för en stund. Det är bara här och nu.

Mitt mål är att börja skriva varje dag igen, och då menar jag här på bloggen varje dag. Jag skriver såklart i någon form varje dag ändå, men jag vill att det ska bli mer än youtubelänkar eller statusuppdateringar på Facebook. Jag har haft det målet länge, men når det ganska sällan. Jag vet det eftersom det var så jag skrev i början. Då när varje inlägg var en ny värld och läsaren en diffus figur långt utanför mitt medvetande. När inget ämne var för litet eller för stort och jag vågade ge mig på de stora frågorna utan rädsla för att bli dömd eller avvisad som en naiv grubblare.

Jag har alltid tänkt att det är människor som Nina som kan bli författare och skriva LÅNGT. När orden finns där hela tiden och måste ut, medan såna som jag använder orden som verktyg snarare än avlastning. Jag är dock inte helt säker på att jag har rätt.

Av Fredrik Wass

Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är ok. Bloggar även på bisonblog.se om internet, samhälle och media.