Kategorier
Bloggen

Stilla nu

Den sociala ängsligheten är nästan borta nu. Så här 34 år senare. Minns hur den nästan dominerade mitt liv under lång tid. Osäkerheten på självet, jaget, sändare, mottagare. Inte ska väl jag? Menar du mig? Det kan jag inte tro. Vem skulle tänka så om mig?

Kanske är hela min internetresa bara ett enda rop på självkänslan som aldrig fanns. Kanske finns den nu. Kanske finns det i det vardagliga. I småpratet med främlingar på gymmet. I den direkta kontakten med servicepersonal, myndighetspersoner, intervjuoffer. I relation till relationen, men också i relation till aversionen. Alla måste inte tycka om mig.

Ja, det går lättare nu. Masken är på nästan jämt.

Men det finns också en otålighet. En högfärdighet. En röst som säger, du vet väl vem du pratar med? Den rösten måste utplånas. Den är farlig. Den gör renheten grumlig.

Samtidigt är den till slut funna platsen en utåtriktad rörelse. För hos andra kliver vuxenheten, ansvaret, planerandet, strukturen in. Inte hos mig. Ibland gör det mig orolig.

Som en berg- och dalbana bland isflak navigerar jag rakt in i resten av mitt liv. Ett liv som på ett plan sett likadant ut sedan 15 år, men som på ett annat är så radikalt annorlunda att jag inte ens skulle kunna drömma fram det. Lite fint ändå.

Frozen #rollercoaster.

Gröna Lund, 4 februari 2012.

Av Fredrik Wass

Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är ok. Bloggar även på bisonblog.se om internet, samhälle och media.