We don't need to escalate.
Det är liksom ingen brådska längre. Jag ska inte gå någonstans. Jag kommer inte att försvinna. Det gör mig förvirrad, rastlös men också upprymd. Märkligt det där.
Jag förbannar min egen naivitet. Men är samtidigt glad att hjärtat inte tappat all känsel. Det gör ont på rätt ställe och fungerar alltså fortfarande. Framåt, framåt.
Det har visat sig att man inte kan ha mig i möblerade rum. Jag kan inte uppföra mig. Jag längtar efter mina riktiga vänner.