Månadsarkiv: september 2006

Det tysta

Det grusar och vrider sig. Oket över axlarna på väg till tuben är inget mot gnisslet i tankarna. Kickarna kommer oftare nuförtiden och det skapar stora raviner att klättra ur när det blir tyst. Måste hitta mening. Ibland är det självklart, nästan löjligt enkelt. Är det då vi lever eller då vi drömmer? När du känner mening och kickarna smattrar som den värsta av hagelstormar. Vad drömmer du då? Om det tysta?

Mening

Jag träffar människor som har gett upp vid trettio. De är så trötta på sig själva och sitt individanpassade innerstadsliv att de måste söka konflikter där värmen bor. Utpumpade av sju kaosförhållanden och lika många häng är hoppet lågt. Jag säger till dem att de inte kan ge upp. Det får bara finnas ett alternativ. Framåt, framåt, framåt. Jag hoppas att orden ska klinga tillbaka in i mig själv när jag uttalar dem. Tänk att få tro på mina egna föreläsningar. Det känns abstrakt men jag njuter ändå av känslan. Det där flimret när man för bråkdelen av en sekund anar stora sanningar i ögonvrån. Viktiga slutsatser som blir till mening. Paradoxen är att mening skapas i samma ögonblick. Du tror väl inte något annat?

När jag var liten

Ett stearinljus och grillade marshmallows. Så börjar din och min historia. Typisk uppväxt med typiska föräldrar i ett typiskt Sverige. De hjälpte mig att inte se, människorna som var där när vi växte upp. Blockerad av curlande bilhandlarföräldrar och skridskoknytande hockeypappor är det svårt att se. Det måste medges. Det fanns inget alternativ för dig. Du var insyltad i de trisslottssäljande radhusmammornas fulländande avkomma. Intrasslad upp till knäna i svårartad motivtapetsångest. Själv stod jag inuti och på utsidan samtidigt som jag sprang med en klump i halsen genom åren av skolreformskonformitet.

Osäker pöbel

Jag ringde mamma från Västerbroplan och gick med henne i örat hela vägen hem. Bruset från trafiken och vinden ramade in själen och jag ville bara bort. Rörstrandsmorsorna, söderelitisterna, sjöstadsfyllona, de tröttade ut mig med deras ständiga krav på exklusivitet. Varje gång jag korsar byggarbetsplatsen för att komma fram till min borg vid vattnet tittar jag på de gula kranarna som är stilla för natten. Sakta skapar de hastigt värdeökande investeringobjekt till en bolånsförblindad och osäker pöbel.

Jag vill att du ger dig av

Jag vill att du ger dig av. Vi fnittrade utanför porten som vanligt. Hysteriskt. Du måste sluta vara så förbannat charmig. I vintras sa du det börjar nu. Sedan skrattade vi och hällde upp det sista ur den andra flaskan. Det var första dagen på min sorg.