Månadsarkiv: januari 2007

Ringen

På väg ner i boxningslokalen slår lukten emot mig. Det är doften av karriärångest. Man kan se det på blickarna. Alla bär samma uttryck. Edward har lärt oss att våld är det enda som är på riktigt, i en värld av brunchdejter och chai-par. Vi vill så gärna känna något som är verkligt. Slå varandra tills vi vaknar. Fly i nittio minuter. Tillfälligt ersätter vi ängsligheten med tomhet. Hjärnan är tömd. Kroppen är fylld. Vi känner oss som djur. Flocken tar över. Äntligen slipper vi ta ansvar för annat än våldet. För en stund är vi bara fysik.

Trafik

Lederna är stela. Jag stapplar nerför den moddiga trappan. Det går trögt. Fryser ända in, trots dubbla lager. Människorna jag möter är på väg mot ljuset. Tunnelormen har förlöst dem och nu sipprar de ut ur jorden. Bruce sjunger ”I was bruised and battered, and I couldn’t tell what I felt. I was unrecognizable to myself.” Samtidigt rullar timmarna förbi. Det är början på en ny historia.

Maestro

Vi sprang runt i trädgården hos den där greven utanför Paris. Rödvinet var som raketbränsle för ett ungt hjärta. Och det slog så hårt. Hans servitörer var frikostiga. Tillsammans pendlade vi mellan euforin och tomhetskänslan.

Du blev övergiven samma vecka. Jag samma dag. Aldrig har tonerna vi spelade betytt så mycket. Jag sjönk ner bakom instrumenten mitt i konserten. Slagen.

Vattenytan var alltid nära halsen i Paris. Den här kvällen var inte annorlunda. Vi isolerade oss men ville inget hellre än att få komma in igen. Det var försent.

På den evighetslånga vandringen till Montmartre skapade vi vårt anslag. Det vi alltid återkommer till sedan dess. Ett sätt att härda ut. Kanske mest något att drunkna i.

Kvällen hos greven glömmer jag aldrig.

Tangentbordssång

Varje söndag samlas vi. Som en armé av missförstådda genier sätter vi
oss vid maskinerna. Sen skriver vi. Våra rop ekar ut och växer sig allt
starkare. Tillsammans bildas ett ljud som av en sirén. Ett
öronbedövande behov av att berätta överröstar allt annat. Det är
envägskommunikation i dess renaste form. Som ett stort raseri av
längtan. Döm mig. Reagera. Det är det enda som räknas.

Patetiken är ständigt närvarande. Men jag orkar inte bry mig. Kan inte
bry mig. Vill inte bry mig. Det här är min arena. Det enda i mitt liv
som jag kontrollerar fullt ut. Jag anar ökat beroende. Säg mig, hur
egocentrisk kan man bli utan att gå under? Jag nöjer mig inte med
mindre än att testa gränsen.

Alienation

Vi körde söderut från Chicago. Det var som på film. Winnebagos och trailers. Knuttar och pick-ups. Ett stickspår tog oss till en liten diner i utkanten av ingenstans. Bredvid en stor skog. Vi åt resans första måltid. Redan då kände jag att det var något särskilt med landet i väst. Jag hade nyss kommit och ville redan tillbaka. Jag var hemma. Mer hemma än något annat land.

Vi såg siluetten av skyskraporna i New Orleans och körde genom plantagen i södern. Den varma Mississippifloden vällde fram. Vi betraktade vardagslivet på den där gatan i Memphis och drack eftermiddagssolens första öl. Jag ville stanna tiden där och då.

Snart såg vi allt i backspegeln. Fyra hundra mil i ryggen och en känsla av att bara gläntat på dörren. Ta mig hem igen.

Skyline

Rollspel

Varför såg du aldrig i mina ögon när smärtan trängde fram? Små bitar av min själ, mitt människovärde, som varje gång slungades ur mig. Jag kan inte se hur du såg ut då. Det är bara svart.  Men känslan försvinner inte.

Jag är övertygad om att du skulle passa perfekt som befäl inom militären. Du var respekterad och dyrkad av massan. Alla ville vara dig till lags och kämpade hårt för ditt beräknande intresse. Men det fanns något plågat, nästan sorgset, i din röst. Precis som jag var du en bricka i spelet. Och vi spelade våra roller ruskigt bra. Vi hade inget val.

Embryo

Snön lyste skarpt och hårt den där morgonen, lika hårt som de starka strålkastarna i taket på gymnastiksalen. De som ovetande belyste helvetet på golvet vecka efter vecka, året runt. Det hade varit en lugn period. Det fanns en bitterljuv aura över lugna perioder. De efterföljdes alltid av något värre, helst något ännu grymmare än senaste gången. Jag såg att det skulle hända långt innan någon av er såg det. Redan vid grindarna till skolgården slog känslan emot oss med våldsam kraft. Kroppsspråket, blickarna och de lågmälda viskningarna skrek med oönskad tydlighet. Den här dagen skulle förändra allt.

Till läsaren

Här trängs vi. I digitala rum. Jag kastar ur mig bokstäver från morgon till kväll. I jakt på mening. Du och jag vill bli sedda. Bekräftade. Unika som alla andra. Speciella och begåvade utan att sticka ut. Det känns rimligt.

Jag söker efter något som känns. På riktigt. När jag letar bryter jag gränserna för vad jag vill berätta. Jag berättar allt. Säljer ut. Hoppas på kickback. Det fungerar. Din reaktion blir min drog. Skapar mening. Vi kan väl säga så. Vi kan väl hoppas. Vi kan väl blunda en stund till. Bara några veckor. Ett halvår. Ett
år. Det är så lätt. Och jag orkar bara leta här just nu.

Jag spelar med det privata som insats. Det går inte att förlora. Privat slår personlig varje gång. Visste du det? Lättköpta sidvisningar eller mer relevant än någonsin förut. Det kvittar. Jag måste fortsätta eftersom det är obekvämt. Och jag vill att du följer med.