Maestro

Vi sprang runt i trädgården hos den där greven utanför Paris. Rödvinet var som raketbränsle för ett ungt hjärta. Och det slog så hårt. Hans servitörer var frikostiga. Tillsammans pendlade vi mellan euforin och tomhetskänslan.

Du blev övergiven samma vecka. Jag samma dag. Aldrig har tonerna vi spelade betytt så mycket. Jag sjönk ner bakom instrumenten mitt i konserten. Slagen.

Vattenytan var alltid nära halsen i Paris. Den här kvällen var inte annorlunda. Vi isolerade oss men ville inget hellre än att få komma in igen. Det var försent.

På den evighetslånga vandringen till Montmartre skapade vi vårt anslag. Det vi alltid återkommer till sedan dess. Ett sätt att härda ut. Kanske mest något att drunkna i.

Kvällen hos greven glömmer jag aldrig.

Publicerat av Fredrik Wass

Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är ok. Bloggar även på bisonblog.se om internet, samhälle och media.