Månadsarkiv: februari 2007

Kontroll

Jag minns när jag första gången började ana hur det här med
förträngning av känslor fungerar. Jag hade jobbat sex månader på nya
jobbet och det var dags för första utvecklingssamtalet med bossen. Fina
fisken. Inga problem. Det här går fint. Visst hade det varit lite ovant
att börja jobba i den typen av organisation, och visst kändes det lite
jobbigt att vara yngst bland alla. Både på avdelningen och i huset i
stort. Men jag kände mig inte speciellt orolig. Nu i efterhand vet jag
varför.

Vi satt i ett grått konferensrum ganska långt från våra
vanliga lokaler och det kom ett svagt ljus genom de brutalt färglösa
gardinerna. Det var februari. Utanför hade våren inte ens börja bry
sig. Jag var så nöjd med min chef. En av de bästa. Chefen var lugn,
seriös och hade pondus. En sån där man vill vara bra för. Anstränga sig
lite till.

Efter det inledande kallpratet började vi tala om hur jag
upplevt den första tiden på jobbet. Min hjärna var helt lugn. Den
skulle bara säga något enkelt i stil med jodå, det fungerar bra. Jag
trivs.

Min röst ville inte bära. Jag kände hur jag fick en
klump i halsen. Samtidigt som jag ansträngde mig till det yttersta för
att hålla tillbaka det där vattniga jag kände i ögonvrån försökte jag
titta chefen rakt i ögonen och verka kontrollerad. Sådär behärskad som
jag vet att jag kan vara när jag vill.

Men min röst hade bestämt sig för att berätta sanningen,
oavsett huvudets intentioner. Och nu var det dragkamp om det
känslomässiga uttrycket. Genom några darrande meningar tog jag mig
igenom budskapet. Berättelsen gick ut på att det  kanske var lite
jobbigt i början och kanske, kanske var det inte riktigt som jag tänkt
mig. Annorlunda. Men det är förstås en utmaning. Sanningen var att jag
ville därifrån från första dagen.

Jag har aldrig förstått de som gillar utmaningar. Jag gillar
känslan av lycka. Eller att vinna något. Men utmaningen? Den är bara
ett hinder på vägen. Inget att längta efter. Definitivt inget att hänga
upp sitt liv på. Men sträva, det gör jag hela tiden. Strävan, det aset.
Det kommer jag inte undan.

Fyra år senare satt jag i ett annat grått konferensrum fyrtio
mil norrut. Det var april. Utanför hade våren precis börjat bry sig.
Jag lärde mig hur det där med förträngning av känslor fungerar. Nu är
jag lika långt hemifrån som vanligt. Men jag vet i alla fall vilket
håll jag ska börja gå.

Patina

Jag är gammal nu. Jag har vetat det länge, men idag såg jag det. Mina händer. De ser inte ut som förut. Jag stod vid mitt skrivbord och skulle precis gå hem. Vet inte varför, men jag lyfte upp en tidning för att kolla en rubrik. I ögonvrån såg jag en annan mans hand. Det var min egen.

Jag pluggade snabbt in de gula i shufflen och gav mig ut i mörkret. Lite äldre. Lite mer ängslig.

first-of-the-gang-to-die

AI-Emo

Nu får de ge sig. Richard Curtis staplar fyra slutscener på varandra. Över hela kärlekssmeten ligger tunga stråkar och kraftfullt brass. Min mjuka feberinbäddade hjärna slår av emo control och rensar ut systemet. Love actually är känsloporr för medelklassen. Och självklart sitter jag där för femte gången och köper spektaklet. Mänskligt kanske du tänker. Surrogat säger jag.

King Carson

Jag sitter och gråter i feberdimmorna. Program som Fab5 och Extreme Makeover Home Edition fungerar bra för att släppa ut det som måste ut. Jag kan gråta varje dag nu. Bara att återvända till de geniala programidéerna. De trycker på precis rätt knappar och jag vill att de ska göra det. Det är byteshandel med mina känsloyttringar. Och tv-bolagens sida av vågen väger alltid tyngst när vi delar upp godset.

Quote

Att citera Per Hagman i en thirtysomethingblogg är väl lika väntat som
att ha randig tröja och lyssna på Vapnet. Till skillnad mot Per är jag
inte trevlig. Jag bara tror att jag är det. Ett problem vi kan återkomma till du och jag.

"Men precis som tillfället gör tjuven gör tillfället människan. Jag
vill alltid ställa mig in för att jag vill att alla ska tycka om mig.
Nicka överdrivet igenkännande åt en Mohamed Mounir-schlager, hålla med
en söt bostadsrättsfeminist om att porr är förkastligt, lyssna
intresserat när en nazist förklarar sin definition av vit makt. Eller
beundra ett själsligt jättefetto som trycker i sig ännu ett dussin
själsliga jätteburgare och mellan tuggorna hävdar att jätteburgare är
det mest hälsosamma som finns.

Hållningslöshet och aningslöshet behöver inte vara ryggradslöshet;
underlägsenhet, artighet och inställsamhet behöver inte vara
destruktivt. Jag tror endast människor med exakt identiska KRAV-märkta
värderingar och konstruerade personligheter hävdar sådant.

Det är alltid trevligast att vara trevlig, människor blir trevligast om
man är trevlig. Trevlighet har förvandlats till västvärldens mest
underskattade egenskap."

Ur Att komma hem ska vara en schlager av Per Hagman.

Queen

Och där träffades vi. Mitt i vimlet. Jag tycker vi skötte oss bra, visst? Höll god ton. Var trevliga. Vi är ganska bra på det trots allt. Mellan varven. Och vilka varv sen.

Jag orkar inte fler vändor. Inte du heller. Men ibland drömmer man förstås. Precis som jag hörde på radion idag att människor gör. De drömmer. Ibland tänker de otänkbara tankar och destruktiva slut. Och ibland finns det hopp. I alla fall mellan varven, och det är då vi drömmer.

Det blir svårare och svårare det här med issues och closure och statements och drama. Det känns som att gå bakåt. Vi var bra på det här för femton år sedan. Nu löser skyddsmekanismerna ut alldeles för tidigt. Det är någon felaktig inställning. Jag hinner inte ens starta längst upp i backen. Jag står i målfållan och väntar redan från början. Det är svårt att vinna tävlingar på det sättet.

Ge mig en startlapp och en utsikt. Några skydd mot de värsta smällarna och en vältränad skalle. Det kan fungera.

Ringlar

Jag har feber och glasknän. Mina vänner hjälpte mig ikväll. De höll mig uppe.

En resa tillbaka i tiden bjöd jag dig på i veckan. Men nu sluter det sig igen. Måste vänta en stund tills det öppnar upp. Jag lovar att vara här då. Under tiden kommer jag att ge allt för dig, precis som tidigare.

Jag körde genom tunnlar inatt. Tunnlar är praktiska, man vet var de slutar. Det går bara att komma ut på ett ställe. Tänk om vi var tunnlar allihopa. Och kom ut på ett ställe. Stensäkert. Tryggt.

Bromsljus

5 april 2004
Några veckor går snabbt. Snart är det dags för mig. Det overkliga ska bli verkligt. Får inte hoppa av nu. Viktigt. Jag har lovat mig själv att inte hoppa av. Snälla, låt mig få hålla ett löfte till mig själv. Det blir första gången. Men det kanske måste få finnas en första gång för en massa saker nuförtiden. Det kanske är dags. Tänk om jag kan bli den som jag vill vara. Vad konstigt. Tänk om jag kan ge saker och få andra saker tillbaka. Hoppas. Jag vill. Det måste få finnas en första gång. Det måste.