Tema

Du som trots allt fortfarande läser den här bloggen fortfarande  måste förstås också få möjligheten att tycka till. Snart börjar det.

Uppbyggligheten

Jag gör som vanligt när det handlar om att skapa en vändpunkt. Jag tar stora kliv mot botten för att hitta ett avstamp uppåt. Det går inte att stanna i backen nerför, istället handlar det om att släppa på alla spärrar och bara åka med. Vetskapen att det kommer att finnas en botten är säker.

Det är slitsamt både psykiskt och fysiskt. Den här kroppen har varit med om det så många gånger nu att alla normala reglage och funktioner satts ur spel för länge sedan.

Men det finns en vändpunkt och den kommer att visa sig en dag. Idag är inte den dagen.

Exit

Som vanligt

Han såg på mig som när en jägare ser ett skadat djur. Det var en tidsfråga, även om livsuppehållande åtgärder ännu kunde sättas in.

Mina gamla meriter hade ingen betydelse i det här rummet. Min styrka, mina strapatser, min förmåga att ta mig igenom det värsta räknades inte.

Jag hade passerat gränsen och var nu någon som hade låtit sig själv gå. Släppt taget om ambitionerna och i självhatets namn fyllt på depåerna för excess.

Han tog i mig som ingen annan man fått göra förut. Och det fanns en sorg i försöket att låtsas som att allt var som vanligt.

Det var inte som vanligt. Det skulle aldrig bli det igen.

Västerbron

Årstabron

Ska det vara så svårt?

Att lära sig hur tillfreds och lugn jag blir när jag tränar.

Att göra allt med regelbundenhet, oavsett om det handlar om att äta, sova, jobba, träffa människor, inte träffa människor, gräva gropar, bestiga berg.

Att inse att det skrivna ordet är mitt kärl, mitt hem.

Att se kärleken när den står framför mig och inte är en teori.

Att gå från handling till ord.

Årstabron

 

pojke tittar ut mot havet

Har du också slutat tro på vittnen?

Är blåtiran sminkad? Många år bakom en skärm och i flödet har lärt mig att sålla, granska, kritisera, polarisera. Det har gått överstyr. Väldigt få saker passerar kritikerns nålsöga.

Vi som växte upp med två kanaler, som blev tre, som blev hundra och sen miljoner. Vi är överlevarna av apokalypsen som kan berätta för den nya generationen hur det var innan mänskligheten blev ett öppet hav av kommunikationstrådar som i realtid och oupphörligt låter vågorna slå över lands- och kulturgränser.

Det är mitt allt men också min förbannelse. Att minnas det begränsade kommunikationslandskapet skapar stress inför det oändliga. Det som dånar likt en orkan av känslor, reaktioner, uttryck och besvikelser.

Vi är inte byggda för det men vi kommer anpassa oss. Den första turbulenta tiden pågår nu och vi tar med oss krigsskadorna in i framtiden. Den oändliga tillgången till information gör oss blinda för självklarheter, fakta, reson. D

en enda våglängd som förmår tränga sig genom bruset är den som spelar på känslorna och den där mörka förnimmelsen som är så svårt att tvätta bort. Det där som hela tiden syns i ögonvrån men aldrig hamnar i fokus. Den underliggande slutsatsen att någon eller några vill ha det vi har, med en agenda långt ifrån vår egen. Fakta som pekar på motsatsen är inte intressant. Vi känner instinktivt att allt är värre nu. Det måste vara så, vad än statistiken säger.

Vi har outsourcat våra relationer till algoritmer samtidigt som längtan efter det ursprungliga är större än någonsin. Men vem har råd att vara nostalgisk när nutiden blivit gammal i exakt samma ögonblick den pågår?

pojke tittar ut mot havet

Spår

Det ska kännas som att aldrig vilja äta igen
Jag ska undra om hunger ens är möjligt
Halsen brännas för en hel natts sorg
Om vi försvinner nu, har vi gjort vår plikt?

De ska skyddas mot att se mig så
Aldrig döma, utan chans till uppsåt
En natt enat, en sköld mot rygg
Om vi försvinner nu, lämnar vi något spår?