Manosfären med frontfigurer som Jordan B Peterson och Andrew Tate har lyckats fånga engagemanget hos unga män åt höger på ett sätt som vänsterrörelsen misslyckas med. Augustpriset-vinnaren Andrev Walden för ett intressant resonemang kring det i ett avsnitt av podden Helvetet som han gjorde ihop med Parisa Amiri.
En halvtimme in i avsnittet resonerar Andrev Walden kring svårigheten för vänsterrörelsen att attrahera de unga männen som istället fångas upp av Mansofärens reaktionism.
“Den fungerar som ett flugpapper för unga män – en grupp som upplever att de ligger risigt till. […] Vad som erbjuds de unga männen från Manosfären är samma sak som erbjöds de unga kvinnorna när vänsterfeminismen mobiliserade under 00-talet och 10-talet. De erbjuds en fiende. Feminismen erbjöd unga kvinnor fienden män – eller patrikarkatet. Behovet av en fiende för att mobilisera och få syre i en rörelse är mänskligt och gäller både män och kvinnor. Jag befarar att den breda vänstern inte erbjuder unga män en fiende längre. Jag tror att det är så sorgligt att alla grupper behöver en utpekad fiende för att engagera sig.” (ur avsnittet)
Jag tror de flesta människor känner igen känslan av att enas när ett yttre hot uppstår, om det så är något som drabbar ens familj, ens kollegor eller för att dra det ännu längre – ens eget land. Då försvinner interna meningskiljaktigheter och blickarna samt taggarna riktas utåt.
Det är som Walden säger riktigt sorgligt om det i vår tid leder till att fascister röstas in i våra parlament och, som jag skrev om i det förra nyhetsbrevet, det största hotet mot unga flickor är unga pojkar.