Kategorier
Bloggen

Mormor

Mormor dog idag. Hon var den perfekta värdinnan. Till och med när hon var så senil att närminnet bara sträckte sig några minuter slog hon oss på fingrarna med sin konversationskonst och skarpa sociala förmåga. De sista åren var inte överdrivet roliga för henne. Men trygga.

När mormor flyttade in på hemmet fick hon lugn. Det hade varit så stressigt tidigare. Så mycket att orka med. Varför får man tre hyresavier på samma gång? Hur ska man komma ihåg att betala? Tänk om jag glömmer köpa julklappar till barnbarnen. De administrativa problemen försvann och mormor fick leva sina sista år med sina egna möbler i en egen lägenhet på ett gruppboende.

När jag tänker på mormor blir det varmt i hjärtat. Hon var elegant, världsvan, vänlig och med båda fötterna stadigt på jorden. Min mormor var Lotta när hon var ung. Hon kunde köra lastbil också. Visste du det? Mormor hade många bottnar. Precis som mamma. Precis som jag.

Mormor var en hejare på bridge. Hon och morfar vann många turneringar. På julafton sjöng hon bridgeversionen av Sankta Lucia (Sang sa Lucia) med stor inlevelse. Det gör vi nu också. Trots att hon inte är med.

Mormor gav min mamma och hennes syster en fast punkt när de växte upp på olika platser i Sverige. Morfar var lantmätare och därför tvungen att flytta med sin familj i jobbet. Det var Ängelholm, Linköping, Kramfors och Sala. Och säkert några till. Min mamma tog med sig rotlösheten och gav den till mig. Det är jag tacksam för. Jag är inte bunden av en plats eller av ägodelar. Istället har jag lärt mig att det alltid finns två historier att berätta. Den som är min egen. Och den som är din.

Av Fredrik Wass

Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är ok. Bloggar även på bisonblog.se om internet, samhälle och media.

6 svar på ”Mormor”

Beklagar sorgen med din mormor.
Har en farmor som är precis likadan som din mormor var. Just nu tynar min farmor bort på ett hem i Mörbylånga. Jag och min pappa har alltid varit de som har stått henne närmast (och farmor har varit en person som har stått mig nära). Nu känner hon inte ens igen oss.
Min farmor är inte död i fysisk mening, men på något sätt så tog jag farväl av henne för flera år sedan.
Så jag antar att jag förstår hur du känner.
// Axel

Jag har precis hittat till din blogg och klickar mig runt lite. Du är fantastisk på att sätta ord på det du tänker och känner. Jag hoppas att alla hittar hit. Eller att du skriver en bok och översätter den till alla språk som finns. För känslan av att känna igen sig, och känslan av att förstå det där ogreppbara, se det i ord, är så förlösande (om jag funderat riktigt länge kanske jag kommit på nån klädsam metafor). Du har säkert hört det förr, men jag känner verkligen det så starkt att jag inte kunde låta det vara. Och tänk all tid och kraft och ork som du har lagt på att dela med dig… Ja, du är beundransvärd.

Tack! Vilka väldigt fina ord. Det känns konstigt och samtidigt fantastiskt att någon annan kan tycka så om det jag lägger ut här. Och framförallt är det väldigt mycket roligare att skriva när jag vet att det finns såna som du som gillar det.

Stängt för kommentering.