Fregatt

Hennes yta är som en spegel. Jag ser mig själv i varje andetag. Inuti stormar det. Kaptenen har halat två rev och nu driver hon med strömmarna. Bort. Tillbaka. Det går inte att navigera längre.

Det var länge sen hon lämnade bryggan. Nu är hon stukad, skakad och minns knappt varför hon gav sig iväg.

Smutsen är inte längre obehaglig. När det svarta fastnat låter hon det sitta kvar. Hon försöker hitta fram varje natt. Utan resultat. Hon letar bland tusen människoliv upplysta av neon. Meningslöst.

Alla stickspår gör henne förvirrad. Uppgiven. Men hon ger inte upp. Hon är som jag. Hon är jag.